_After_ work?

Nog för att universitetsanställda ofta har mycket fria arbetstider och så, men när ett av de stora företagen som tjänar grova pengar på att sälja saker till Chalmers bjuder in till after work som startar klockan 13.00 så känns det kanske ändå som om att man tog i lite väl mycket...

Realistiska mål?

Jag brukar ofta hävda att jag är ganska realistiskt lagd. Inte onödigt positiv, inte mer negativ än nödvändigt. (Det är i och för sig inte svårt att hitta folk som motsäger detta påstående men det är en helt annan historia.) Nå, i fredags eftermiddag så bestämde jag mig i alla fall för att jag behövde ett uttalat mål för de där ca 6, eller 7, eller 9* stycken artiklarna som jag är inblandad i och som är påbörjade men i de flesta fall fortfarande långt ifrån klara att skickas till en lämplig tidskrift.

Nå, så jag konstaterade alltså att jag behövde en deadline. En kompromisslös deadline. Så som det var på den tiden när man skulle leverera sina texter till den numera sedan länge insomnade ExAnte och man visste att man fick onda ögat från redaktör Karlander om man inte var i tid. Så nu har jag bestämt att alla de där artiklarna ska vara inskickade innan 21 maj**. I hastigheten råkade jag visst bestämma mig för något annat som också involverar 21 maj 2011, ett beslut som så här i efterhand kändes synnerligen förhastat.Och om jag ska lyckas med det första så kanske jag inte har tid att åstadkomma det andra... Om inte annat så torde det vara mål som är relativt lätta att utvärdera. Alltid något.


* Hur många det verkligen är är lite oklart eftersom jag inte riktigt vet hur många som finns i huvudet på min fd chef i Baltimore, och hur många av dem som faktiskt kommer innehålla mitt namn i författarlistan i slutänden...

**Erfarenheten säger mig att det är mycket sannolikt att den artikel som involverar en doktorand som ska disputera innan 21 maj troligen kommer att vara avbockad i god tid före deadline, likaledes säger erfarenheten att den artikel som involverar min handledare från doktorandtiden nog kan dröja ett par år, eller kanske något decennium.

Oops...

Jag äger fyra bokhyllor. De är nästan fulla. Skulle jag försöka ställa in alla böcker jag har på jobbet skulle soffan, soffbordet, byrån och alla andra ställen man kan använda för att förvara böcker nog bli belamrade ganska snabbt. Och därför kan man ju undra lite hur det gick till när jag tilläts gå in på bokmässan i sällskap med min plånbok. Man tycker ju att någon som har känt mig sedan de urminnes tider då vi pluggade fysikalisk kemi på grundnivå och delade upp labarbetet så att jag klappade lablärarens hund och han programmerade matlabprogram (så här med facit i hand kan jag ifrågasätta det begåvade i den uppdelningen lite - men det var en väldigt söt hund!) borde ha kunnat inse konsekvenserna av kombinationen Maria+ bokmässa + pengar... Men å andra sidan kom jag ju hem med flera böcker som jag säkert aldrig köpt annars.

Om röstning och räkning

Ja, jag jobbade ju i vallokal på valdagen. Det var en intressant upplevelse. En hel del av de klagomål som har framförts är berättigade kan jag konstatera. Dessutom illustrerar en del av klagomålen ju tydligt varför det faktiskt är ett problem om man som röstmottagare markerar fel i röstlängden.

Om det är ovanligt många klagomål i år kan jag inte avgöra, men det står ju alldeles klart att den mänskliga faktorn tycks ha åstadkommit en hel del besvär i årets val. Att glömma bort inlämnade förtidsröster är exempelvis inte OK. Däremot är det helt normalt att vissa röster som underkänts i vallokal godkänns i nästa räkning, det beror helt enkelt på att röstmottagarna inte har befogenhet att godkänna röster där det tex låg två, likadana, valsedlar i samma kuvert. En sådan röst kommer dock att godkännas i sluträkningen, och det finns fler sådana röster än man kan tro...

Så, det man kan fundera på, särskilt i dessa tider när väldigt få röster skulle kunna ha gjort stor skillnad, är om Sveriges valsystem verkligen är effektivt och säkert? I grund och botten så tror jag att svaret är ja, men det är faktiskt lite skrämmande hur stor effekt enkla misstag av röstmottagarna kan få - genom att människor inte får rösta, eller genom att en röst stoppas i fel urna och därmed blir ogiltig, eller genom att förtidsröster hanteras på fel sätt. Rent fusk med själva räkningen tror jag dock är mycket ovanligt - det kanske skulle gå att genomföra, men det är stor risk att det skulle upptäckas. Det är så många människor involverade i själva räkningsproceduren att sannolikheten att man skulle gå iland med det är liten.

Summa summarum var det både roligt och intressant, men samtidigt en mindre pärs för oss som är skapta så att vi gillar effektivitet och god organisation och så. Jag är helt säker på att vi kunde varit klara med räkningen ett par timmar tidigare om arbetet organiserats lite effektivare (vilket kan läsas som: exempelvis organiserat av undertecknad (eller någon annan som delade åsikten att huvuduppgiften var att räkna röster, inte att dra dåliga göteborgsvitsar och klaga på valdistriktets storlek))...

Parlamentariskt kaos?

I brist på egenhändigt skrivna bloggposter så fortsätter jag väl att länka till andra. Makthavare.se reder ut begreppen beträffande parlamentariskt kaos och andra krigsrubriker...

Vad kostar en man?

Hanne Kjöller briljerar i DN. Extrakul med tanke på att DN:s ledarredaktion inte gör det så ofta numera.

Freedom, not fear, igen...

Nej, det är inte OK att sparka mot människors huvuden. Det spelar ingen roll om det gäller huvudet på en politiker, en homosexuell, en religiös, eller en oliktänkande-i största-allmänhets huvud. Eller om det gäller huvudet på någon som bara råkar komma förbi. Det är aldrig rätt att sparka mot någons huvud. Någonsin. Våld är inte rätt. Punkt. Oavsett hur provocerad man kan tänkas bli av någon, eller något, så är det inte, någonsin, rätt att använda våld. Det finns inget ändamål som helgar det medlet. För normalbegåvade personer torde det inte vara alltför svårt att begripa.

I öppet samhälle argumenterar man mot den vars åsikt man inte delar. Man misshandlar dem inte i, eller utanför, deras hem. Man monterar inte bilbomber, eller kastar brinnande föremål genom brevinkast, som vi sett i tidigare valrörelser. I ett öppet samhälle låter man också riktigt otäcka politiska rörelser, som sverigedemokraterna, hålla sina torgmöten.

Och ja, jag är förstås extra arg och ledsen över detta, eftersom det drabbat någon jag känner och uppskattar som både personlig och politisk vän. Det kommer alltid närmare när det drabbar någon man känner och tycker om. Men i sakfrågan gör det ingen skillnad. Det är inte rätt oavsett vem det drabbar, det är inte rätt oavsett gärningsmännens motiv till dådet. Aldrig.

Ett öppet samhälle förutsätter frihet, inte rädsla. Jag tror att jag just bestämde mig för att engagera mig politiskt igen. För friheten.

Freedom, not fear

9-11, händelserna 2001, men också mordet på Anna Lindh har legat högt upp i mitt medvetande hela dagen. Och jag såg just "United 93", filmen om 9-11. Jag reagerade på samma sätt som de gånger jag besökt Ground Zero i NYC - med fysiskt illamående och en länge kvardröjande obehagskänsla.

Och jag kunde, och kan, på sätt och vis, förstå alla rop på ökad övervakning, alla ökade säkerhetskrav, och alla som anser att den som inte har något att dölja inte heller har något att frukta, som har följt i spåren efter detta. Men jag är likväl övertygad om att det inte löser det verkliga problemet. Övervakning skyddar dåligt mot de som inte bryr sig om hur det går.

Världen behöver inte mer rädsla och misstänksamhet, den behöver mer frihet, på samtliga kontinenter.

Elitisttripp

Igår drabbades jag, återigen, av insikten att jag förmodligen är en rätt elitistisk personlighet. (Alternativt har en mycket skruvad uppfattning om vad normalbegåvning är.) Eftersom jag, för första gången, ska vara röstmottagare under årets val så var jag tvungen att gå på en 2-h utbildning. Kan ju verka vettigt, kan man tycka.

Jag får dock erkänna att jag hade vissa farhågor om att det hela bara skulle gå ut på att någon skulle berätta det som jag, och alla andra läskunniga, skulle kunna läsa oss till, och inte tillföra så mycket utöver det. Den infriades... Dock får man säga att om man ska döma av de frågor som ställdes så var det kanske ändå bra att ha en utbildning. För att uttrycka det milt kan jag säga att jag inte direkt blev imponerad av en del av de frågor som ställdes.

Så, i akt och mening att ta reda på om jag förväntar mig lite för mycket av mina medmänniskor, så tänkte jag att vi kan göra ett litet test här och se hur bloggens läsare tänker kring följande frågor:

1. En anledning till att alla valsedlar, från alla partier*, bör behandlas på samma sätt?
2. En anledning till att det är viktigt att inte markera fel i röstlängden?
3. En anledning till att man inte får ändra i röstlängden ute i vallokalerna?
4. En anledning till varför det är viktigt att kuvertet som en förtidsröst kommer i är förslutet och inte ser ut som att det har öppnats och återförslutits?
5. En anledning till att man inte får slänga valsedlar under rösträkningen även om de har förklarats ogiltiga?

*Även om man personligen hyser starka aversioner/sympatier mot/med ett eller annat parti.