Charm i hundförpackning

En stor del av midsommarhelgen ägnades åt att umgås med den här, synnerligen charmiga, lilla krabaten. Han lystrar (nåja) till namnet Gordon och är det senaste tillskottet till min brors familj (som förutom de fyra människorna består av två hästar, två hundar och minst tre (men eventuellt fler) katter och för tillfället också två fosterhästar). När han är trött och törstig på samma gång kan det hända att han lägger sig ner medan han dricker, med resultatet att öronen landar i vattenskålen och då ser han sååå förvånad ut. Är han riktigt trött kan det hända att han somnar med huvudet i vattenskålen...

Veckans citat II och III

Råkade se den här nyheten på DNs webbsida: "Många dör efter skuldsanering"

Artikeln meddelar att "Det innebär att gruppen har 33 gånger högre dödlighet än befolkningen i stort." (Gruppen=svenskar som fått skuldsanering beviljad). Men det blir faktiskt ännu bättre, för senare i artikeln så meddelas också att "Det finns en motsvarande studie i Norge och där är dödligheten bara 6 procent"...

Jag måste alldeles bestämt ha missat något viktigt forskningsresultat på sistone, för jag trodde att en av de få saker här i världen som man kan vara helt säker på är just att dödligheten faktiskt är just exakt 100%...

Veckans citat

"I don't want to advertise myself too much, but I think that I communicate better than most physicists"*

Yttrat av tysk hardcore-fysiker som var här på intervju för doktorandtjänst i fysikalisk kemi.


*Jag måste dock, för ordningen skull, tillägga att jag inte noterat att fysiker i allmänhet skulle vara så förfärligt mycket sämre än kemister i allmänhet vad beträffar kommunikationsbegåvning. Jag tror mer på individuella skillnader i det avseendet.

Man cyklar för lite...

...eller inte. I alla fall inte igår då jag fick ihop dryga 2.5 mil totalt. Genom att cykla hemifrån och till jobbet, och sen från jobbet och till låååångt upp på Hisingen (Lillhagen för att vara exakt). Och därifrån och hem igen. Av denna utflykt lär man sig följande:

1. När västra sidans gc-väg på Götaälvbron är avstängd, och den andra sidan är full med besökare till Metaltown så ägnar man nästan en tredjedel av den totala cykeltiden med att ta sig över bron.

2. Det går alltid fortare att cykla än att åka med Västtrafik*. De bussåkande kollegorna som lämnade jobbet samtidigt som jag behövde nästan en timme för att komma fram, medan jag klarade det på 36 minuter. (Och de inkluderande en långsam bropassage och lite lätt förvirring beträffande att få verkligheten att stämma överens med de kartbilder som jag trodde mig ha memorerat.)

3. Bara för att folk är födda och uppväxta i Göteborg och hittar till Marieholmsbron (som på många sätt är en mycket bättre bro än götaälvbron) och tror att de hittar i resten av stan också så betyder det inte att de har någon som helst aning om hur man bäst tar sig från nämnda bro och till Olskroken... Det tål dock att nämnas att tre eller så km hade kunnat undvikas om jag litat på mitt eget lokalsinne och intuition, istället för de förmenta cykelvägsexperterna.

*Jag är inte säker på att det är riktigt sant. Vid dåligt väglag kombinerat med en bra dag för spårvagnstrafiken kan det bli dött löpp mellan cykeln och västtrafik om man räknar sträckan dörr-dörr.

Problemlösning: Brutalitet

För en och en halv vecka sen började en ack så viktig liten pryl i laserlabbet trilskas. Ordentligt. (För femtosekundslasernördar: en av delaylinjerna.)

Därför har de senaste arbetsdagarna (förutom de i Lund då) bestått av ganska stora mängder irriterat muttrande (och i ärlighetens namn också en och annan frustrationsinducerad svordom) medan vi felsökt.

Processen har förstås inneburit alla de vanliga testen, dvs att starta om allting på kontrollerat sätt. Det ledde inte till minsta framgång. Att brutalbryta strömmen till kontrollboxen däremot, det var något av ett framgångskoncept eftersom vi då faktiskt lyckades etablera envägskommunikation. Bara hälften kvar, typ.

Jag har spenderat löjligt mycket tid i sällskap med en voltmeter för att kolla att alla com-portar och pinouts funkar som de ska. (Det gjorde de, förstås.) Och jag har ökat på mina kunskaper om desamma med ca 300%. (Förvisso från en sorgligt låg startnivå.)

Vi har försökt men misslyckats med att installera om diverse styr- och diagnosprogram och chefen har fällt det redan klassiska uttalandet "Jag förstår att det här är svårt för er som väl knappt aldrig sett ett dos-program i hela era liv".*

Min privata skypebaserade elektronik/dator/laser-support har bistått med mängder av glada tillrop och ett och annat begripligt råd, och en hel del som säkert var utmärkta men som jag inte begrep... Jag har ångrat mycket bittert att jag aldrig lärt mig mer om elektronik....

...men å andra sidan visade det sig till slut att det förstås bara hade varit bortkastad tid. För det som till sist löste problemet var 1) en patch som gjorde att vi kunde köra testprogrammet med Windows XP och 2) att brutalrycka ur en annan kabel, som ingen hade tänkt på att man kunde rycka ur, och vips så hade vi, om än något svajig och inte helt felfri, tvåvägskommunikation igen. Ni kan ju hålla tummarna för att den här hightech-lösningen håller hela veckan ut...


*Samma chef som, förvisso i ett annat sammanhang, också föreslagit mig och doktoranden J att "ni som är unga kan väl leta upp nån femtosekundscommunity på nätet, det måste väl finnas massor av såna, där ni kan chatta lite med folk, det kan vi säkert lära oss något bra av"

Double-blind peer review II

Det kom en kommentar till förra bloggposten om peer review. Den löd så här:

"Halv-anonym manuskript-granskning vore bättre.
Det stora problemet är inte att nybakade forskare har svårare att publicera när de inte har en etablerad forskare bland författarna, det stora problemet är att så många etablerade forskare släpper igenom skitforskning. Om man som granskare säger ja till ett manuskript skall man ta ansvaret för det och låta sitt namn tryckas i artikeln. Om man säger nej måste man få vara anonym annars får vi bara ja-sägare.
Jag väljer vara anonym av sagda skäl."

Jag håller delvis, men inte helt, med. Det ligger något i påståendet att en stor del av problemet ligger i att "skitforskning" släpps igenom. Men, jag tror att det problemet är snarare är grundat i att man ser ett namn man känner igen och tänker att om professor X är med, så måste det vara bra. Eller, och detta är ett nog egentligen ett mycket större problem, så är man inte alls medveten om att man tenderar att ge högre rankning till professor X och hans redan kända vänner och kollegor*. Unconscious bias alltså. (Ge mig gärna en vettig översättning till svenska.) Och det problemet kommer man aldrig att komma åt genom att låta granskarnas namn finnas med på publicerade artiklar.

Dessutom bör man nog ändra praxis för publicering om man alls vill införa detta. Eftersom det i slutänden är redaktören som avgör om en artikel ska publiceras eller inte så kan man ju föreställa sig att man inte skulle jubla över att se sitt namn på artiklar som man själv rekommenderade skulle refuseras.

*Här kan man tex jämföra med den forskning som visat att vi (män och kvinnor) tenderar att ranka meriter, rapporter etc lägre om vi tror att de åstadkommits av kvinnor, men högre om vi tror att upphovsmannen är av manligt kön.

Stolthet och fördom

Jag ägnade måndagen och tisdagen åt vad jag förutspådde skulle bli ett grupparbete av mellanstadiekaraktär. Vi, en doktorand och tre (i varierande grad) mer seniora forskare, skulle nämligen försöka få ihop ett manuskript under två dagars fokuserat arbete. Organiserat skrivande i grupp alltså... Jag medger att jag var mer än bara lite skeptisk till tilltaget innan vi började. (Det var tydligen SJ också eftersom de behagade ställa in mitt tåg till Lund på måndagsmorgonen*.)

De vetenskapliga diskussionerna blev synnerligen bra och givande (jag tror att folk i allmänhet diskuterar entropi alldeles för sällan...) men själva skrivandet hade klara drag av mellanstadiegrupparbeteskaraktär. Särskilt den onödigt långa diskussionen beträffande hur mycket ett stycke ska hänga ihop med nästa, och om det krävs en ny rubrik när styckena inte alls hänger ihop... Men med mycket kaffe och en ganska stor dos självbehärskning lyckades vi faktiskt få ihop en grundstomme till ett manus (utan att jag kände mig akut tvungen att lägga beslag på tangentbordet). Mina fördomar blev alltså endast delvis besannade. Dock betvivlar jag att jag kommer organisera liknande manuskriptskrivardagar igen, inom överskådlig framtid. Det är helt enkelt inte så effektivt.

Det var också både roligt och lite skrämmande att jag, mitt under diskussion, när doktoranden i sällskapet förde något synnerligen begåvat resonemang (dvs han höll med mig) plötsligt insåg att för inte så hemskt många år sen var jag lärare hans lärare på den första kemikurs han läste på Uppsala Universitet... Och det skrämde honom tydligen inte mer än att han senare, helt frivilligt, valde att göra sommarprojekt för mig (som resulterat i två artiklar). Och jo, jag inser att mitt bidrag till hans forskarkarriär är ganska marginellt, men ändå, en pytteliten del i det vill jag gärna ta åt mig...

För övrigt kan jag meddela att det är alldeles betagande vackert att åka tåg genom Halland och Skåne dessa tider på året. Mer än hundra nyanser av grönt.

*Detta ledde till att jag tvingades dela tåg med en halv gymnasieklass mellan Båstad och Helsingborg. Vi kan väl säga att det gjorde resan sociologiskt mer intressant,och att tant kände sig mycket nöjd med att inte vara 17 år längre.

Boktips

1. "American wife" av Curtis Sittenfeld. Egentligen vet jag inte om det är så stor litteratur, men det var ett intressant sätt att berätta en historia som har stark verklighetsförankring, även om det är fiktion. Huvudpersonens och hennes makes historia har klara likheter med Laura och G.W. Bushs dito. Slutkapitlet är, enligt min mening, värt hela boken. Och jag är väldigt nyfiken på att veta om citatet från boken “All I did is marry him. You are the ones who gave him power.” har någon som helst bäring på verkligheten. Därför är det ett extra roligt sammanträffande att J., helt ovetande om detta faktum, gav mig Laura Bushs självbiografi i födelsedagspresent. Jag har inte börjat läsa ännu men det ska bli mycket intressant. (Jag tror att den heter "Presidentens hustru" på svenska.)

2. "Let the great world spin" av Colum McCann. Jag kan inte hitta några uppgifter om att den finns översatt till svenska, så hugade läsare får satsa på den engelska versionen. Och jag rekommenderar den varmt. Det tog ca 30 sidor att övertyga mig om att det var en fantastisk bok, men därefter handlade det mest om att tvinga sig att inte läsa för mycket varje dag, helt enkelt för att jag inte ville att det skulle ta slut. Så många nivåer, så många historier, så många sorger och glädjeämnen. Och allt sammantvinnat runt en, igen, verklig historia som "fiktionaliserats". För de har faktiskt, och det är fascinerande i sig, funnits en snubbe som gjorde luftpromenaden mellan Twin Towers i New York. Hm, jag är faktiskt avundsjuk på alla som har kvar upplevelsen att läsa den här boken. Läs, läs, läs!

Nördvarningssystem

Dagens notering: Om en person går till jobbet i en t-shirt med texten "Schrödinger's cat is dead" på framsidan, och "Schrödinger's cat is not dead" på baksidan visar det sig snabbt vilka av kollegorna som är verkliga nördar.

Inte-så-lyckad marknadsföring

Jag har funderat en del på det där med hur företag och organisationer väljer att visa upp sig i vissa situationer. Till exempel när det gäller rekryteringsärenden. En schysst hantering kan göra att också de som inte fick jobbet lämnar processen med en positiv bild av arbetsplatsen, som de i bästa fall sprider till sin omgiving. (Det kallas, tror jag, något i stil med varumärkesvård på managmentspråk.) Tafflighet eller rent oprofessionellt beteende leder dock ofta till slutsatsen att man nog inte vill jobba där i alla fall. Jag har, genom egna och andras erfarenheter, kunnat konstatera att svenska lärosäten ofta hamnar i den senare kategorin. Dock trodde jag nog att det var lite bättre i det berömda näringslivet, men det har visat sig (genom andras erfarenheter förvisso) att det kan variera ganska mycket.

Min goda vän J. är, som det heter, arbetssökande. Förutom att det innebär att hon för diverse arbetsförmedlingsdokument måste bestämma om doktorerandet i fysikalisk kemi bör klassificeras som "teknik" eller "offentlig sektor" så ägnar hon förstås en del tid till att gå på en och annan intervju och rekryteringsevent av olika slag. Den senaste veckan har hon haft två mycket olika erfarenheter.

Den ena med ett pyttelitet konsultföretag (som jag aldrig hade hört talas om men som tydligen är the-place-to-be för laserspektroskopister) som var allt igenom positiv, alldeles oavsett om hon får jobbet eller ej.

Den andra, negativa, stod ett internationellt konsultföretag för. Väldigt nyligen ordnade de ett rekryteringsevent här i Göteborg. Jag har varit på få sådana och hade därför vissa, som det skulle visa sig, fördomar om hur de går till. Jag trodde tex att ett av målen med sådana tillställningar är att deltagarna ska gå därifrån med en positiv bild av företaget, alldeles oavsett om de är de minsta intressanta som potentiella anställda, eller ej. (För det är uppenbart, också för mig, att det förstås dyker upp många vid sådana tillfällen som kanske inte alls är rätt personer för varken aktuella jobb eller CV-databasen.)

Det tycks dock inte som om det var tanken den här gången. För istället för att berätta för J. vad hon, eller andra med lämpligare kompetens, skulle kunna göra på företaget i fråga, eller vilken kompetens som efterfrågades, så fick hon en föreläsning om varför hon var fel på exakt alla sätt. (doktorsexamen=dåligt, ingen civilingenjörsexamen=dåligt (fast det kom senare fram att det inte nödvändigtvis vore ett plus att ha en), inte vetat sen gymnasiet att hon ville jobba på det aktuella företaget=jättedåligt, inte nämnt det magiska kodordet validering när hon kom in genom dörren=alldeles fruktansvärt dåligt, detta trots att hon knappt fick en syl i vädret).

Behöver jag säga att hon gick därifrån med en ganska taskig inställning till företaget i fråga? Och att hennes upplevelse numera är förmedlad till ganska många människor? Sannolikt dessutom till en hel del människor som kanske har av företaget efterfrågad kompetens? Och att vi är många som är grymt nyfikna på det lilla konsultbusinessen?

Uppdatering: Syftet med den här bloggposten är alltså inte att hänga ut det ovan nämnda konsultföretaget (då hade jag nämnt det vid namn) - det är ju fullt möjligt att övriga representanter gjorde ett bra jobb i att marknadsföra sin arbetsgivare - utan mer en betraktelse över det faktum att "man" verkar förhålla sig väldigt olika till det där med varumärkesvård och mun-till-mun-marknadsföring, som ju ändå anses vara mycket viktig faktor.