Lokala trender

Jag har noterat två lokala trender:

#1. Ridhjälmsliknande cykelhjälmar är tydligen mycket populära här,...
#2. ...fast inte alls lika populära som knallorange funktionskläder i Skatås en måndagskväll.

Att kommunicera

Måndagen gick i kommunikationens tecken. Mer bestämt bestod det i att försöka kommunicera varför just jag borde få den där überfloffiga foasstjänsten på Chalmers. Till skillnad från det där skämtet till jobbintervju i Uppsala i december, så var gårdagens dito med tillhörande seminarium definitivt på riktigt. Det var t ex ingen som sov sig igenom det hela. Kanske var det därför som det, mitt i all nervositet, faktiskt också var riktigt roligt… (även om jag insåg någonstans mitt i att jag borde intervjuat den här bloggaren om kolnanorörs egenskaper senast jag hade äran att luncha med honom.)

Kort summering:

Antal sekunder in i mitt seminarium innan jag blev avbruten för att få första frågan: ca 30
(Intressant. Vi kan väl säga som så att de kan knappast bedöma någons presentationsförmåga genom det momentet, men definitivt hur bra man är på att hantera relativt aggressiva frågor.)

Antal sekunder som den meste frågeställaren (gissa hans profession...) var tyst i sträck under nämnda seminarium: ca 90

Antal sekunder som jag fick prata i sträck under detta föredrag (som längst): ca 90

Konstigaste intervjufrågan: "Do you aspire to become a head of department?"
(Man kan väl anta att "rätt" svar på den frågan är nej, i det här läget.)

Roligaste intervjufrågan: "Can you communicate with physicists?"
(Det var ganska tydligt att frågeställaren ansåg att 1) det är viktigt att kunna det, och att 2) det inte alltid är så lätt...)

Ni kan förresten gissa om det var jag eller någon annan som pratade mest under själva intervjun. (Och då ska ni veta att det var 5 personer i intervjugruppen, och så jag i det där rummet...)

Nu återstår bara att vänta (och på grund av den där vulkanaskan kan det ta ett tag) och se vad de bestämmer sig för. Och förstås tacka för allt peptalk och alla hållna tummar!

Kompetens?

Jag städade igår och kunde då med säkerhet konstatera att de dammråttor som jag gjorde processen kort med inte fanns där för två veckor sedan. Tror ni att det betyder att jag under intervjun på måndag kan hävda att jag har erfarenhet av vad som bäst måste beskrivas som "nano scale self assembly"?

Lite och mycket

Lite coolt.
Mycket nervöst.
Och så slås man ju av den jämna könsfördelningen bland kandidaterna. Verkligen. Eller inte.

Behöver du klädtips? Nordkorea har det...

Ifall du känner att du behöver modeinspiration (eller ett bevis på att kommunism inte är världens bästa grej): Läs här.

Vill du bli inspirerad till lite ideellt arbete? Läs här.
Damen ifråga är för mig känd som Jonnie, och är gammelfaster (eller något liknande) till några av mina vänner. På "jag mötte Lassie"-listan sätter jag numera upp att jag varit hemma hos, och blivit bjuden på middag av, någon som är omskriven i NY-times.

Och ifall ni inte fattade det så är hela den här bloggposten ett utslag av den prokrastination som ofelbart blir följden av att deadlinen för ansökan fortfarande är flera dagar bort...

ateistiskt lidande och Moment 22

Jo tack, påsken var trevlig. Långfredagen ska ju enligt gammal god luthersk tradition innehålla ett visst mått av lidande och den delen har stora förutsättningar att uppfyllas om man ska åka tåg (fast det var, faktiskt, korkade passagerare och inte SJ som var källan i fredags) och dessutom fick jag tydligen hjärnsläpp och tyckte att detta inte räckte och bestämde mig därför för att springa intervaller i kvällssolen. Ateistiskt lidande? Det lär hur som helst dröja innan jag gör om det...

På påskafton blev jag poppis hos syskonbarnen för att jag delade ut födelsedagspresenter (presentkort på HM är tydligen bästa grejen för att få 10- och 12-åringar lyckliga, men faster var ju tvungen att ge några uppbyggliga (nåja) böcker i present också - läsande bör främjas). Ja och så spöade jag och 10-åringen skiten ur 12-åringen och hennes pappa i det gamla goda spelet Couronne (och med detta menar jag att vi vann, knappt...) 12-åringen tittade skeptiskt på mig när jag menade att vissa grundläggande naturvetenskaps- och matematikkunskaper faktiskt hjälper i det där spelet.

Ja, och så funderade jag, eftersom det är ansökningstider, en hel del på det där intressanta moment 22:et* jag och en hel del andra befinner oss i nu, när vi ska försöka skriva forskningspengaansökningar (vetenskapsrådets deadline är 13 april).

Man ska, förstås, komma med nya och innovativa forskningsidéer, men inte för nya och oprövade tankar, man ska ha rätt bakgrund för att genomföra projektet men det får inte påminna alltför mycket om vad man har gjort tidigare eftersom det betyder att man inte tänker tillräckligt nytt, men å andra sidan får inte vara något som man inte har erfarenhet av eftersom man då sannolikt inte kan genomföra projektet. Ja och så får det inte vara för likt vad någon annan redan gör (och detta kan ju verka rimligt, om det vore så att bedömningsgrunden vore vad andra forskare faktiskt gör, och inte vad granskarna tror att de gör). I slutänden blir det helt enkelt lite svårt att uppfylla alla de där kraven på en gång. Men man "måste" ju försöka, i alla fall så länge man inte bestämt sig för att det är bättre att söka sig till någon annan sektor. (Och nej, det är inte synd om alla oss som skriver ansökningar nu. Men däremot är det ett gigantiskt slöseri med skattepengar, men det är en helt annan historia)

*Det är nog för övrigt ca 22 moment som ska utföras när man ska försöka ladda upp sin ansökan till vetenskapsrådets databas, som hittills inte visat sig vara helt stabil vid stora mängder samtidiga användare...