I Sverige

Jag landade i Sverige i torsdags, med en svårartad jetlag. Den blev inte bättre av att fredagsmorgonen krävde okristligt tidig uppstigning för vidare transport mot Småland och Öland och J & Gs bröllop med aktiviteter i dagarna tre. Och nu är de gifta och förhoppningsvis nöjda med kalaset. Det mesta flöt på enligt plan, även om jag, i egenskap av toastmaster, blev lite nervös när brudgummens fars talade varade betydligt längre än den kvart som vi tjänat in genom att starta middagen lite tidigare...

Nu blir det ett par dagar i Småland innan det bär av norrut igen.

Dagens citat

"If ignorance is bliss, why aren't there more happy people?"

Tyvärr vet jag intevem jag citerar, bara att det kommer från H:s fortune. Men det stämmer väldigt bra in på tankegångarna för stunden...

Om inte-så-liberala sk liberaler

Jahaja, i efterdyningarna efter FRA-debatten kan man ju inte låta bli att förundras över vad folk tar sig till.

Regeringen bestämde sig uppenbarligen för att utnyttja tillfället för att fatta fler korkade beslut, och samtidigt bevisa för alla som eventuellt hade något litet förtroende kvar för dem att ändamålsglidning sker. Jag tror det kan bli lite tungt för dem att vända det här opinionsläget. Men, som man bäddar får man ligga.

Och ja, centerpartiets kommunikationschef kanske inte gjorde det smartaste draget i den här soppan. Men hon kanske bara hade missat att yttrandefriheten fortfarande existerar. Eller så resonerade hon enligt den förvisso gamla men inte alldeles sanna devisen "all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet". Särskilt begåvat var det i varje fall inte. Faktiskt så korkat att man undrar vad det är de vill dölja.

Sen kan jag ju tycka att en och annan person i bloggosfären kanske också borde fundera lite över tonläge och formuleringar.

Det finns all anledning att vara besviken, på enskilda ledamöter och på hela partier, och det finns anledning att uttrycka den besvikelsen offentligt. Så långt är vi överens. Men det som förundrar mig är alla rent hatiska uttalanden som förekommer på bloggar och i mail till bland annat Fredrick och Annie. Många är med rätta missnöjda och besvikna, och många säger att de aldrig kommer att rösta på dem igen. Fine. Ni vill säga upp bekantskapen. Visst, go ahead - det är inte upp till någon annan än varje individ själv att avgöra på vilka grunder man behåller eller förkastar relationer.

Men, jag undrar om ni hade formulerat er på det viset om ni hade haft föremålen för ert hat framför er. Det är så lätt att skriva saker i ett mail, eller på en blogg, som man faktiskt aldrig skulle säga till en livs levande människa som man har framför sig. Kanske, kanske skulle ni uttrycka er just så, och i så fall har jag inga (större) invändningar. Förutom förstås att ni skadar själva sakfrågan. (Ni vet, de allra flesta människor har en tendens att lyssna mer på argument och synpunkter om de levereras i en någorlunda saklig ton. Att förvänta sig att någon ska lyssna på och ta en på allvar efter sådana svador som nu levereras är kanske lite förmätet trots allt.) Men om ni faktiskt inte skulle formulerat er så, om Federley, eller Johansson eller Malm eller någon av de andra stått framför er så kanske det finns anledning till eftertanke.

Det andra som slår mig är att den totala bristen på respekt för en åsikt som är annorlunda än ens egen. Det är inte direkt liberalt att hata någon för att de har en annan åsikt än man själv. Det är den sortens beteende som i längden riskerar att leda till stenkastning och andra våldsamma aktioner och som vi normalt associerar med extremister ute på de politiska flankerna och inte med liberaler.

Att visa respekt också mot den vars åsikter man inte delar, att visa respekt också mot den man inte tycker om eller till och med ogillar borde vara viktiga grundbultar för den som vill kalla sig liberal. Sorry, men konformism är alltid konformism, oavsett hur den paketeras, och var den kommer ifrån.

Random walk och magiska telefonsamtal

Jo, jag behövde ju ett nytt dokument från internationella kansliet (IK)*, för att kunna åka hem, ansöka om nytt visum och i bästa fall också komma tillbaka hit i augusti.

Vid första kontakten med IK sa de mycket glatt och trevligt att det skulle ta fyra dagar efter att de fått all nödvändig dokumentation. När jag lämnade in mina papper hade de fyra dagarna förvandlats till sju. Jag påpekade nogsamt att jag reser ut nästa vecka och att jag alltså inte har tid med några förseningar, vilket noterades. Och med mig fick jag visdomsorden "Vi mailar dig, men om vi inte gör det, maila oss". (Lite som "ring inte oss, vi ringer dig" fast tvärtom....) Givet mina tidigare erfarenheter av detta ställe var jag inte alltför förvånad över att de inte hade hört av sig när veckan gått. Så jag mailade. Men fick förstås inget svar, så igår, 9 dagar efter inlämning av mina papper, gick jag dit.

Jag möts av en människa som inte förstår hur jag kan tro att det bara ska ta en vecka. Så, jag förklarar pedagogiskt att det är de som lovat detta, att jag ska resa ut nästa vecka och alltså behöver mina papper pronto, och att jag inte betraktar det som mitt problem om de inte kan hålla vad de lovar. Efter lite funderande kommer människan fram till att han ska leta fram min mapp. Och så går han iväg, och börjar leta efter den. Och så länge han höll sig till arkivskåp, kontor och högar med andra mappar kände jag mig ganska lugn, men när han mer slumpmässigt började flytta på telefonkataloger, böcker och blomkrukor började jag känna en viss nervositet.

Efter ca en halvtimme av slumpmässigt flyttande på saker konstaterar han att han inte kan hitta min mapp. (Själv förstod jag det redan när han började flytta telefonkataloger och öppna garderobsdörrar). Och ett tips här - om du ska försäkra någon annan att det inte finns anledning att vara orolig så är det bra för din trovärdighet om du inte ser ut att vara i upplösningstillstånd. Den unge mannen konstaterar att det antagligen är någon som tagit med den hem, för att jobba med den, och att det antagligen tar en vecka till eftersom det inte är påbörjat ännu, för det tar ju så lååång tid. Och det var i det här läget som jag slutade vara nervös och blev arg istället.

Och det gav effekt på så sätt att en mer senior person plötsligt blev inblandad, att jag blev lovad att de åtminstone skulle lokalisera min mapp under eftermiddagen. Och att de skulle göra vad de kunde för att få det klart innan onsdag. Jag kan inte säga att jag var direkt nöjd när jag gick därifrån. Däremot hade jag lätt kunnat prestera några konstruktiva förslag på effektiviseringar och organisationsförbättringar.

Väl tillbaka på labbet råkade bossen komma in, och när han fick höra den historien tog han fram professorsrösten och sa, ganska sammanbitet, att han visst hade ett telefonsamtal eller två att ringa. Det här var vid 12-tiden, klockan 15.15 fick jag mail från IK, som meddelade att 1) de hade lokaliserat min mapp, och 2) helt magiskt lyckats avsluta den på förmiddagen ännu-inte-påbörjade processen som skulle ta minst en vecka, och att jag kunde komma och hämta mina dokument.

* På engelska heter det Office of International Student and Scholar Services. Dock är inte servicedelen den mest betonade i deras verksamhet...

Som midsommar i Sverige...

...fast inomhus.

Det är bra med luftkonditionering. Kanske inte ur energiperspektiv, men definitivt ur perspektivet det-är-inte-så-varmt-att-jag-inte-orkar-tänka. Fast idag verkar den ha fått spel. På labbet är det just nu typ ordinära svenska utomhusmidsammartemperaturer. Det är fleecejacka på som gäller. Man ska dock inte glömma att ta av den när man går ut. För där är det en mycket behagligare temperatur - ungefär som en bra sommardag i Sverige.

Hoppas ni får en lite varmare midsommarafton!

På önskelistan: Ett nytt, liberalt parti

Under de senaste åren har jag och några andra "unga" (många saker i världen är som bekant relativa) centerpartister, moderater, folkpartister och kristdemokrater kunnat konstatera, med jämna mellanrum, att vi ofta har mer gemensamt med varandra, än med våra respektiver partier.

Vi har diskuterat halvt på skämt, halvt på allvar, hur lång tid det kommer att ta innan den nuvarande partistrukturen bryts upp, och ersätts med andra partier - gissningsvis ett som är mer tydligt (värde)konservativt, ett som hyser förbudsliberalerna och så ett för oss andra som betraktar oss som frihetsliberaler (eller nyliberaler eller libertarianer eller vad man nu vill kalla det).

Och jag tror faktiskt, även om det kan verka motsägelsefullt, att hanteringen av frågan om signalspaning i kabel, är ett steg på vägen mot ett sådant liberalt parti. För uppenbarligen är utrymmet ganska begränsat i de existerande partierna. (Naturligtvis hade det utrymmet varit lite större med en starkare majoritet för den sittande regeringen, men knappast särskilt mycket större.) Uppenbarligen är det lättare att tala om att vara liberal än att vara det, att döma av det man hört från minst tre partiers riksdagsgruppsammanträden på senare tid. Förr eller senare tröttnar tillräckligt många. Det tar säkert några år ännu, men jag tror att det kommer. Till sist.

Och till sist bara en liten passning till alla som i dessa dagar diskuterar Atlas Shrugged och Dagny Taggarts eventuella likheter med en eller annan liberal riksdagsledamot: Låt mig bara påminna om att i en rätt stor del av boken så tycker Taggart förvisso att socialisterna har fel, men hon accepterar spelets regler, de rådande systemen och gör allt vad hon kan för att skademinimera istället för att lämna järnvägen åt sitt öde. Minns att hon till och med tar en paus, för att sedan komma tillbaka, och göra ännu ett, sista, försök. Det är en väldigt lång utvecklingsprocess fram tills dess att hon faktiskt är beredd att lämna det gamla bakom sig. Men till slut händer det, och jag tror nog att Sverige får det verkligt liberala partiet till slut. Men troligen inte till nästa val.

PS. Nej, jag är inte heller nöjd med hur slutresultatet blev i FRA-frågan. Efter återremissen blev det något bättre än ursprungsförslaget, men, enligt mig, inte tillräckligt bra. Likväl kan jag förstå Annies och Fredricks agerande, och det kostade nog på ordentligt att få till den där återremissen, eftersom regeringen investerat så obegripligt mycket prestige i frågan. Johan Hammarqvist kommenterade den saken väl i gårdagens Studio ett.

Boston och en uppdatering

Foton från Boston finns nu där de brukar finnas. Tror att de där revolutionära böckerna kan behövas bland Sveriges liberaler. Boston är förresten en mycket trevlig stad. Jag tror att jag skulle kunna bo där. Fast det är säkert kallt på vintern.

Uppdatering: Jo, jag har ett visst hopp om att komma till Sverige i nästa vecka, tiden lär utvisa om det verkligen blir så. Just nu hänger allt på om de lyckas göra rätt saker i rätt tid på internationella kansliet... Ni som känner till turerna från förra året förstår säkert hur tillfreds jag känner mig med det... Och ni som eventuellt väntar på att jag ska säga något om när jag kommer att vara var - jag återkommer så snart jag själv vet lite mer än jag gör just nu.

Om ni inte redan sett den

Lysande. Signerat $vensson och Dyslesbisk. Hoppet är som bekant det sista som överger människan, och jag tänker hoppas tills dess att motsasten är ett faktum. Och jag skulle inte bli förvånad om det faktiskt visar sig på onsdag att det har gått till ungefär sådär, med Fredrick Federley i spetsen, när riksdagen till sist röstar nej till övervaka svenska folket... Men innan det faktiskt har tryckts på knapparna är det förstås ingen som vet hur det går. Men, hoppet är absolut inte dött!

Boston

Trevlig stad. Många långa promenader har det blivit, i trevligt väder. Hit kommer jag definitivt att att åka igen.

Dags för lite action

Ja, det handlar om den sk FRA-lagen ännu en gång. För det börjar bli dags att göra något nu. Jo, jag menar faktiskt att alla ni som läser det här och som inte gillar tanken på att FRA ska läsa er e-post eller hålla koll på vilka websidor ni besöker, ska göra något.

Såvitt jag kan bedöma, efter vad jag hör från lite olika håll, så finns det faktiskt ett litet hopp om att förslaget kan stoppas. Men det förutsätter att folk meddelar de folkvalda sin åsikt. Nu är inte tiden att tänka att det spelar ingen roll om du skickar ett mail eller inte, nu är tiden att tänka att ditt mail kan vara den droppe som får bägaren att rinna över. Så, vad kan man göra då?

Man kan maila borgerliga riksdagsledmöter som kan tänkas rösta nej, och uttala sitt stöd för detta alternativ. Det kan vara rätt viktigt att veta att man har ett massivt folkligt stöd bakom sig om man ska förmå stå emot partipiskan. Exempel på ledamöter som kan tänkas rösta nej och som kan behöva få sådana mail är Annie Johansson (c), Fredrick Federley (c), Birgitta Ohlsson (fp) och Fredrik Malm (fp). Här och där hör man också att Sven Bergström (c) skulle kunna vara en av dem, och det är värt ett försök, Han har stått upp mot partiledningar förr.... Riksdagsledamöter nås via e-post enligt fornamn.efternamn@riksdagen.se (Och hörni, var lite trevliga - de är precis som vi andra, mer mottagliga för goda argument om de inte blir kallade idiot först.)

Sen kan man naturligtvis också maila alla borgerliga riksdagsledamöter i det län där man senast röstade och kort, koncist och sakligt förklara varför de bör rösta nej. Och också gärna meddela att man inte kommer att rösta på någon som röstade ja i nästa val. Om tillräckligt många människor skickar sådana här mail så kan det göra skillnad.

Om du är medlem i centerpartiet kan du ta ett så kallat medlemsinititiv, ställa det till riksdagsgruppen/partistyrelsen och maila det till marianne.magnusson@riksdagen.se. Förslagsvis kan detta handla om hur man säkerställer att riksdagsgruppen inte kör över partistämmobeslut, eller om regler för att hantera situationen när riksdagsledamöter vill följa sin övertygelse tillika stämmobeslut mot ledningens vilja. Eller något annat lämpligt ämne.

Och även om du inte är centerpartist finns det faktiskt en del saker du kan göra. Som att maila riksdagsgruppens ledning och fråga varför centerpartiets riksdagsgrupp inte längre verkar ställa upp på sina egna ställningstaganden från förra mandatperioden. Eller om riksdagsgruppen inte gillar öppenhetsmanifestet från 2006. Sådana frågor ställs lämpligen till gruppledaren Roger Tiefensee (roger.tiefensee@riksdagen.se) och vice grupppledaren Annika Qarlsson, annika.qarlsson@riksdagen.se.

Och så kan man ju alltid låta samtliga allianspartiledare veta vad man tycker. Hax förser dig med kontaktuppgifter.

Så skippa det där fotbollsspektaklet ett tag och gör en verklig insats istället!

Djup suck

Ja, en del av er vet ju vilket strul det var att få Hopkins att skicka rätt papper med rättstavade namn, rätt visakategori etc för min visumansökan inför det här året. Och nu har det visst börjat om på samma tema igen. Fast det är förstås ingen ände på vilka fel det kan vara. Och att rätta till saker som blivit fel tar förstås en evighet, trots att det inte är jag som gjort fel. Suck. Djup suck.

Så, den bistra sanningen är att i skrivande stund är det synnerligen oklart när jag kan åka till Sverige. Time will tell. Håll tummarna för att det löser sig.

Och nej, förra veckans frustrationer var ingenting mot detta. Det var ett sånt härligt sätt att börja en måndagsmorgon på. Not.

Istället för träning - Kanske ett boktips

Mina ben säger att de vill ut och springa. Min hjärna säger att det är fullständigt vansinnigt att springa när det är +36C utomhus, och inget tyder på att temperaturen kommer att gå under 30C de närmaste 24 timmarna. Så jag litar på hjärnan och skippar träningen. Och bloggar istället.

Jag fick en bok i födelsedagspresent - Kazuo Ishiguros "Never let me go" (titeln till trots på svenska). Och man kan lugnt säga att givaren lyckades med en perfekt matchning. Redan efter första sidan var jag fast. Och enda anledningen till att jag inte läste ut den på två dagar är det är en av de böcker som man faktiskt inte vill ska ta slut. Jag tyckte alltså att den var väldigt bra. Fast jag är inte säker på att jag rekommenderar den rakt av. Jag vet inte säkert, men kanske måste man tilltalas av det sorgliga drag som går igenom hela boken, för att man ska tycka om den.

Det är en originell historia, som väckte många tankar om hur vetenskapen påverkar samhället, och hur forskningsfynd kan användas i både goda och mer dunkla syften. Ändå adresserar huvudhistorien egentligen inte alls detta. Det är den sortens bok som en del av mig väldigt gärna skulle vilja diskutera i en bokklubb, medan en annan del av mig vill behålla läsupplevelsen helt för mig själv, utan att låta den störas av andra intryck.

Som bok är den vad "Lost in translation" är i filmväg för mig. Fantastiskt vacker, men hela tiden med en underton av sorg. En slags vetskap om att det faktiskt inte blir bättre än så här, att hoppet om något annat och bättre ändå bara är en illusion. Vilket förstås samtidigt blir en påminnelse om att det är lika bra att försöka göra det bästa av situationen.

Och för stunden är väl det att göra det bästa av situationen att gå och lägga sig. Veckan har inte varit utan frustrationer men nu har jag i alla fall åtgärdat dem fram till den punkt att jag inte kan göra något mer åt dem. Det återstår bara att vänta, se och hoppas att det löser sig. (Och löser sig gör det ju förstås förr eller senare på något sätt, det är bara frågan om det blir på ett sätt som jag är nöjd med....) God natt.

Underliga saker hända...

...än i våra dar minsann. Några exempel:

Det är ju något slags fotbollspektakel på gång i Europa. Inget konstigt med det, förutom att mina kollegor beter sig som om jag, bara på grund av det faktum att jag är europé ska vara någon slags outtömlig faktakälla på detta område. Som ni förstår går det väldigt fort att göra dem besvikna på den punkten. Minst två av dem vet mer än jag om det svenska laget... Samtliga av dem kan mer om fotboll än undertecknad.

Häromdagen fick jag frågan ifall jag, om det var möjligt, skulle formulera om mitt acknowledgement i min avhandling. Jag måste erkänna att 1) det är något som jag aldrig funderat på och 2) jag tycker att det är en ganska underliga fråga. Finns det någon som faktiskt tänker på sådant, på riktigt?

På tal om fotboll förresten. Bilden här intill, den är tagen av undertecknad, när jag i torsdags för första gången på kanske 20 år eller så alldeles frivilligt har sett på fotboll, in real life.

Och ännu underligare blir det, för det var inte alls långt ifrån att jag var med som spelare på den där fotbollsplanen... Det är inte utan att jag undrar om jag blivit galen. Men förhoppningsvis är det bara värmeslag.

FRA, igen

Lästips i frågan:

Henrik Sjöholm, klok som vanligt.

Blogge, också lysande.

Det är säkert inte så roligt att vara Fredrick Federley eller Annie Johansson och ta emot alla hatiska bloggkommentarer och mail som de får i dessa dagar. Det lär dessutom knappast hjälpa själva sakfrågan på något sätt. Och jag kan förstå att man likt Annie kan välja att försöka göra förslaget så bra som möjligt. Men om det inte blir tillräckligt bra så hjälper det inte.

För förslaget ÄR integritetskränkande. Och Annies argument om att det är bättre att lagreglera än att inte göra det ger jag inte mycket för. Det enda som bör regleras i lag är att staten inte ska ha rätt att övervaka sina medborgare på det sätt som här föreslås. (Och enligt min mening inte heller på många av de sätt som redan sker). Det kommer inte göra världen säkrare. Säkerhet och trygghet skapas genom tillit mellan människor, inte genom vetskapen att någon kan spåra allt jag väljer att göra som ger elektroniska avtryck.

Jag finner det också intressant, att i den centerpartistiska riskdagsgruppen som genom åren accepterat att ledamöter gjort frågan om homosexuellas lika rättigheter till "samvetsfrågor" - alltså att man, med hänvisning till sitt samvete inte behöver följa partilinjen i vissa frågor - och vid minst ett tillfälle då riksdagen röstat om föreningsfrihetsprincipen (alltså att ingen ska tvingas ingå i någon förening eller organisation mot sin vilja) accepterat att ledamöter kvittat ut sig för att inte behöva rösta mot sin övertygelse i den frågan, inte längre har någon plats för samvetsfrågor. Det är synnerligen beklämmande. (Och jodå, jag inser att det säkert är annorlunda nu, och att partipiskan är än viktigare eftersom partiet nu är i regeringsställning . Men hela det resonamnget är egentligen bara ett argument för större genomslagskraft för personvalet.)

Men mest sorgligt och upprörande av allt är ändå att det finns riksdagsledamöter som tänker trycka på ja-knappen utan att "vara insatta i frågan". Personligen begriper jag inte hur man kan välja att rösta för det, men om man ändå tänker göra det så bör man veta vad det är man röstar om, ha insikt i vilka konsekvenser det kan komma att få på både lång och kort sikt, och vara beredd på att försvara effekterna av detsamma.

Torsdagstankar

Är det bra eller dåligt att personalen på Starbucks börjar göra iordning ens kaffe innan man kommit fram till kassan?

Gammal volvo med söndrig ljuddämpare låter precis lika mycket här som i Sverige. Synd att de var tvungna att köra omkring utanför min lägenhet vid femtiden imorse. Oklart om det var den högljudda gamla volvon eller gårdagskvällens Remsenföreläsning som orsakade det, men jag drömde i alla fall om diabatiska potentialytor och koniska intersektioner i natt. Jag tror inte att det är alldeles sunt. Om någon tror att det kanske varit lite mycket jobb på sistone så säger jag inte emot.

Och så SJ. Jag hade ju hört att de har ett nytt pris- och bokningssystem igen. Och häromdagen, när jag skulle börja organisera upp Sverigevistelsen och köpa en tågbiljett fick jag uppleva det i praktiken. Inte för att jag begriper varför förstaklassbiljetten kostade en tredjedel av andraklassbiljetten (och var väsentligt billigare än andraklassbiljetterna med studentrabatt brukade vara förr) men jag klagade inte, utan bestämde mig för att första klass funkar bra för mig.

Sen kan man ju undra hur det kom sig att jag fick köpa en biljett på SAS med mitt svenska visakort, men inte kunde använda samma visakort till att betala SJ-biljetten (jodå, det fanns tillräckligt mycket pengar på det). Återstår att se om det tänker fungera när jag kommer till Sverige (och om jag kommer ihåg koden till det...)

(förhoppningsvis) Onödig information

1. Även om du fightas med korkade insekter när du är ute springer är det klokt att även behålla viss uppmärksamhet på sådant som kan sticka ut från trädgårdar. Att springa rakt in i en rosenbuske är inte skönt, även om det går sakta och man bär långärmat.

2. Det har kommit till min kännedom att den förra posten orsakat vissa frågetecken hos delar av bekantskapskretsen. Därför kommer här ett klargörande. Mitt civilstånd är oförändrat (och samma som det varit i nästan två år nu). Det finns för tillfället heller inga tecken på att det skulle komma att ske förändringar på den punkten inom överskådlig framtid. Mer spännande
än så var det inte med den saken.

3. Sista och utan tvivel viktigaste punkten är förhoppningsvis onödig eftersom ni väl redan vet om det och gör vad ni kan för att stoppa det!? Men om inte; om ca två veckor ska riksdagen fatta beslut om FRA-förslaget. som kommer göra Sverige till en stat med ett övervakningssystem värdigt vilken kommunistdiktatur som helst. Mer om saken kan man tex läsa här. Så, ring, skriv, maila,vilken annan kommunikationsform som helst som ni gillar, till era lokala riksdagsledamöter och ifrågasätt tokstolleriet. Och om de svarar saker som "Jag tänker rösta ja men är inte så insatt i frågan" föreslår jag att ni 1) förklarar för dem att det ingår i deras uppdrag att vara insatta i frågan innan de röstar och 2) att ni förklarar för dem vad förslaget går ut på och ber dem förklara HUR de kan försvara detta.