SATC - the movie

"Some labels are best left in the closet".

Jo vi såg visst filmversionen av Sex and the city igår. Och jag måste erkänna att jag blev mer underhållen än jag trodde att jag skulle bli. Fast förväntningarna var förvisso väldigt lågt ställda. Skor i hundratal, märkeskläder, Louis Vuitton-väskor och enorma garderober är liksom inte riktigt det som utmärker mig och min personlighet mest. (Det närmaste jag kommit en Loius Vuitton-väska var när jag, med mycket begränsad framgång, en gång försökte förklara för exsambon hur människor kan köpa en pytteliten väska för riktigt stora pengar. Att jag misslyckades kan bero på att jag inte riktigt förstår det själv.... )

Så, tja, om du är SATC-fan så vill du nog se den. Om du inte är det kan du nog lika gärna lägga pengarna på något annat. Men, New York gör sig på filmduken, det är bara så. Och ett och annat citat kändes som hämtat ur mitt liv...

"She was a smart girl until she fell in the love"
(that's me...)

"Enjoy yourself, that's what your 20:ies are for, the 30:ies are to learn the lessons, the 40:ies are to pay the drinks."
(Så här långt stämmer det ju bara alltför väl, så jag får väl hoppas att jag skaffat mig ett riktigt jobb så jag har råd att betala de där drinkarna när det blir dags. Fast jag har ju ganska många år på mig fortfarande... )

Det där med kollektivtrafik

Som jag nämnt tidigare, så finns det kollektivtrafik här. Både spårbunden (pendeltåg, light rail och tunnelbana) och bussar. Och enligt lokalnyheterna ökar passagerarantalet i takt med att bensinpriserna stiger. Och det är ju bra. Men om det ska slå igenom på riktigt så måste nog några saker förändras.

Tex måste tidtabellerna och verkligheten stämma överens bättre än vad som är fallet idag, eftersom tidtabellen för stadsbussarna mest är att betrakta som någon slags utopiskt inriktningsmål som skulle varit sant i Platons idevärld, snarare än ett dokument som kan användas för att förutsäga när man kan åka vart med vilken buss i den verkliga världen.

Det blir inte heller bättre av att inte alla bussförare hittar så bra. I morse, när jag promenerade från Starbucks till labbet, så stannade en bussförare mitt på övergångsstället i korsningen St Paul och 33:e gatan, hissade ner sin sidoruta och skrek desperat ut frågan "Var är jag?" till alla oss som väntade på att få gå över gatan.

Det kanske inte är så konstigt att amerikaner föredrar att ta bilen ändå...

Läskiga djur

OK. Jag är inte rädd för spindlar. I alla fall inte svenska spindlar som är så där små och harmlösa som svenska spindlar brukar vara. Men igår fick jag klart för mig att det faktiskt finns (minst) en sorts giftig spindel som lever i de här trakterna av USA. Jag är inte riktigt säker på om jag tycker att det är bra att jag vet om det, eller om jag hade varit gladast ovetande...

Och det faktum att det satt en stor, fet, hårig spindel på jobbets kaffebryggare i morse gjorde mig i alla helt övertygad om att jag skulle köpa kaffe idag (och imorgon, och i övermorgon osv...). Och om ingen annan tagit bort den, eller den flyttat på sig av sig själv så sitter den nog kvar där än. Riktigt läskig var den i alla fall.

Trendsetter

Jag har ju berättat om mina kakor förut, och den synnerligen unika och innovativa iden (obs ironin) med att ha choklad på toppen. Det har spritt sig, så nu är jag en trendsetter.* För idag när jag fick min födelsedagskaka** här på jobbet, så hade de fixat till det med chokladkaka med just choklad ovanpå. Mycket god för övrigt! Sånginsatserna lämnade dock som vanligt en del övrigt att önska... Det är förundrande hur det kan låta som att det sjungs i fler tonarter än vad det finns människor i rummet... (Och nej, det blir inte ett dugg bättre om jag är med och sjunger.)


*Däremot har jag ännu inte lyckats förmedla att det är fullt möjligt att baka kakor från scratch, men man ska väl inte begära för mycket.


**Det var ju egentligen i söndags, men då var det söndag, och igår var det helgdag här (Memorial day) så därför fick jag min kaka idag.

Note to self

Att lämna luftkonditioneringen på när man går hemifrån på morgonen är inte en bra ide. Det leder nämligen ofelbart till onödigt höga elräkningar, för något som man inte haft minsta nytta av. Elräkningen kan lätt tre- eller fyrdubblas under sommarmånaderna jämfört med vintern. (Men det är tacksamt att den finns, hur man annars skulle kunna tänka när det är som varmast och fuktigast vet jag inte riktigt...)

Musik

Ibland så bara måste jag lyssna på det här:



Fast det finns vissa dagar när jag inte står ut med det. Det svänger ju inte, som det här:

Lördagsmorgonpromenad

På lördagar är det "Farmers Market" i Waverly. Det är ett område som man inte gärna besöker efter mörkrets inbrott. Men på lördagsmorgnar, året runt, kan man promenera dit och shoppa diverse lokalproducerade grönsaker, rotfrukter, bär och frukt allt efter säsong, bröd utan konserveringsmedel*, blommor och en del annat. Idag blev det rabarber, sparris, spenat, kaffe och surdegsbröd. Och kameran fick också följa med på promenaden. Även om jag mötte två personer , helt okända, som uttryckte sin oro över risken för att få den stulen om man bär den öppet i det området. Och så diskuterade jag snus med killen som sålde kaffe till mig.

Och så kan man ju förundras över färgvalen som en del människor gör. Här tänker vi olika kan man säga. Och nej, vädret är det inte något större fel på faktiskt. Det var alldeles lagom varmt vid 8.15.

*Bröd utan konserveringsmedel är så ovanligt här att de skickar med en fryspåsar och omständliga förmaningar om att frysa det man inte tänker äta upp de närmaste tre dagarna...

Att välja sina strider II

Mexikanska polisen säger: "Det spelar ingen roll vem som begår ett brott, man åker in oavsett vem man är." Och manifesterar likabehandlingsprincipen så här. I Sverige hade väl den stackars åsnan avlivats för länge sen.

Att välja sina strider

Jag har en kollega som kommer från Montana. (De andra kollegorna anser detta vara relevant information i sammanhanget, varför jag skriver det här. Så vet ni. De vill också att jag ska klargöra att jag berättar om en kollega, och att det inte gäller dem alla*.) Personligen är jag tveksam till om hans ursprung är orsaken till hans originalitet, men det spelar mindre roll. Lite speciell är han hur som helst.

Han har en gång sovit på taket till vårt gym här på campus, bara för att han ville se om security skulle upptäcka honom. Han vet också allt man kan behöva veta om hur man tjuvåker (gods)tåg mellan Chicago och Seattle, om ni skulle behöva veta det någon gång.

Hans senaste stora projekt (efter att han bestämt sig för att strunta i att installera en dusch i vardagsrummet) är att vinna kriget mot råttorna. Det finns en del råttor i den här stan, och särskilt i det området där han bor. Och så himla kul är det ju inte med råttor. Men det finns ju olika sätt att bekämpa dem. Somliga skulle kanske börja med att eliminera orsakerna till att råttorna dras dit i stora mängder. Somliga andra kanske skulle investera i en uppsjö av de olika sorters råttfångningsanordningar man kan få tag på i det här landet. (De flesta av dem skulle antagligen inte klara av svenska djurskyddslagar). Eller skaffa katt. Eller så kan man helt enkelt starta ett regelrätt krig mot dem.

Involverande att skjuta alla råttor man ser. Och som inte det räckte till så kan man också, när man vaknar av "typiska råttljud från trädgården" mitt i natten ju antingen välja att somna om (vilket somliga garanterat skulle försöka med) eller så kan man ju kliva upp, greppa sitt skjutvapen och enbart iklädd kalsonger trava ut i trädgården och skjuta råttor. Jag tror att det i bästa fall kan kallas ett mycket hängivet krig. Fast jag är nog mer benägen att kalla det för ett osunt starkt hat.

*Notera att jag inte använder etiketten "American life" om den här posten. Att generalisera detta beteende till alla amerikaner låter sig inte göras.

Titelnoja

Jag har drabbats av titelnoja. Här tilltalar ju folk varandra med titlar i alla möjliga och en hel del (i mitt tycke) omöjliga sammanhang också. Ett sådant exempel är studenten som gör forskningsprojekt i vårt labb, och som, sen han blev upplyst om att jag har en doktorstitel, har börjat kalla mig för doktor Abrahamsson. Med betoning på doktor. Utan tillstymmelse till ironi eller sarkasm (vilket jag antagligen skulle hade hanterat väsentligt bättre än nuvarande gravallvarliga titulerande som jag har mycket svårt att hantera). Jag har förklarat ungefär 18 gånger att jag inte vill att han kallar mig det, och att det fungerar alldeles utmärkt att använda mitt förnamn, som han gjorde innan han fick veta. (Antagligen till och med bättre, eftersom det nu brukar ta ett tag innan jag begriper att det är mig han pratar med...)

Jag har också berättat, till hans och kollegornas, storögda förvåning att i Sverige tilltalar vi i allmänhet inte våra (universitets)lärare med doktor eller professor tillsammans med efternamn. Och för den delen att vi sällan talar om en lärare eller handledare som doktor eller professor Si-och-Så. Förr eller senare kommer jag antagligen trampa i klaveret när jag glömmer bort hur viktiga titlarna är här. (Dvs ingen låtsas ju om att det är viktigt, men folk kan bli ordentligt förolämpade om de inte tilltalas med en i deras tycke lämplig titel.)

Allt detta titulerande har i alla fall gjort mig lite nojig inför ett mail som jag snart måste ta och skicka iväg, just för att jag inte vet riktigt vet vilket sätt som är lämpligt att adressera personen (som är verksam i Sverige) ifråga på. Resten av mailet är klart, men just den där inledande raden saknas fortfarande. Men kanske att det står klart vad som är det rätta om det får vila över natten... Det vore bra om det kom iväg snart, en sak mindre på att-göra-listan.

Dagens citat

"Det är som Göteborgskalaset fast man ser på film hela dagarna"

Sagt av svensk man på plats vid filmfestivalen i Cannes. Man undrar vad det säger mest om - filmfestivalen eller kalaset?

Gummistövlar

Idag regnar det*. Och inte lite heller. (Det är för övrigt ofta så här, att om det regnar så regnar det ordentligt. Å andra sidan slutar det ofta ganska snabbt.) En annan skillnad är de fotbeklädnader man kan se folk spatsera omkring i så fort det blir minsta antydan (dvs om väderprognosen förutspår det) till regn.

Gummistövlar är nämligen väldigt vanligt förekommande här. Och det är inte vilka gummistövlar som helst. Glöm det där med urtrist gröna eller blå. Och om du kanske känner att du behöver gummistövlar med en liten klack - inga problem, det finns att tillgå. Det är bara att välja om du vill ha blommiga, rutiga, randiga, psykedeliska eller prickiga, nästan-fast-inte-riktigt-Burberryrutiga eller en kombination av någon av ovanstående.

Och de är ju onekligen snyggare än de vanligaste varianterna jag brukade se i Sverige. Fast jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår hur man kan tycka att man måste ha tre(!) par så att man kan matcha stövlarna med det övriga klädvalet. Dessvärre är de precis lika obekväma som de svenska varianterna, så jag har inte investerat i några alls.

Den som vill se smakprov på skapelserna kan tex kika här.



*Nu regnar det inte längre...

Bästa strategin?

Om jag hade bloggat anonymt skulle jag ha skrivit en lång post om bristen på meritokrati som grund för tjänstetillsättningar vid utländska och för den delen också svenska universitet och räknat upp en massa exempel jag känner till. Men, det får vara. Ibland när jag hör historier, oavsett om de kommer härifrån Hopkins, från andra universitet i USA eller om det är rapporter från Sverige eller Europa, så blir jag sååå trött. (Och undrar om jag är komplett galen som vill satsa på en framtid inom det området.)

Det talas om rekryteringskommitter där man inte bara diskuterar vad som kommit ut av intervjuer och handlingar utan även kvinnliga sökandes utseende i slutdiskussionerna. Detta beteende försvarades med att det i alla fall inte hade någon betydelse för det slytgiltiga tillsättningsbeslutet. Nehej, och i så fall, varför alls diskutera det? Man frågar sig ivrigt om dessa personer diskuterar hudfärg och sexuella preferenser också i samma kommitter... Något får mig att tro att man inte gör det. Men rätta mig gärna om jag har fel.

För övrigt är det ju ganska svårt att veta hur man ska förhålla sig till den här utseendefixeringen hos kvinnor. Det finns visserligen undersökningar som visar att det är lättare att bli anställd om man ser bra ut (detta gäller såvitt jag förstår samtliga kön) men om råkar vara kvinna och vill bli tagen på allvar i sin professionella position så ska man förstås inte se bra ut (för gör man det har man ju fått jobbet för sitt utseende.) Så man kan ju fråga sig vilken som egentligen är bästa strategin...

Att läsa Female Science Professor är upplysande men inte särskilt upplyftande. Så kom igen nu. Om ni faktiskt vill ha jämställdhet (och jag tror nog att de allra flesta, män och kvinnor, vill det) så är det dags att börja jobba för det. Och tro mig, det första steget är att granska sig själv, sina handlingar och bedömningar, kritiskt. Jag började göra det för några år sedan och det har varit en mycket intressant resa. Låt mig säga så här, även för någon som mig, som trodde sig vara en inbiten individualist i både ord och handling fanns det plats för förbättringar. (Och det gör det säkert fortfarande för den delen.) Så, vill du ha jämställdhet? Börja då med att ta reda på om du är så jämställd som du tror.

Topplista

Det har utkristalliserat sig en topplista. Eller snarare flera. En och annan "absolut inte"-lista också för den delen. (Alla de listorna toppas för övrigt av en stad i Västerbotten vars första bokstav är U...) Men positiva listor är roligare. Och intressantare. Även om de fortfarande är just listor och alltså inte på något sätt nödvändigtvis säger något om hur det faktiskt kommer att bli. Så här ser den i alla fall ut, för tillfället. Det lär visa sig om den ser likadan ut om ett år...

1. Göteborg
2. Lund
3. Linköping

Bling bling - den kemiska varianten

Bling-bling, den kemiska varianten. Det är enligt kollegorna J. och J. single crystals. Jo tack. Sa jag att jag inte är den nördigaste på min arbetsplats?

Annars är det mycket jobb nu. Och sommarplanering. Och ännu mer långsiktig planering. Kanske kommer det en önsketopplista här på bloggen en vacker dag...

Det slutade regna...

... så jag tog en eftermiddagspromenad. Med kamera och makroobjektiv. Det är inte perfekt för att fotografera fåglar... Men har man bara ett objektiv med sig så har man. Och vill man tillräckligt mycket så går det. Fler bilder finns på Picasa (där finns också en del nya Baltimorebilder). Och flugor skulle vara lättare att fotografera om de satt stilla. Min darrhänthet kombinerat med att de rör på sig samverkar sällan till min fördel. Men jag tycker att insekten är lite cool i all sin oskarphet trots allt... Ni får klaga i kommentarsfältet om ni inte tycker som jag.

Star Spangled Banner

Star Spangled Banner. USA:s nationalsång, tillägnad flaggan. Skrevs efter att Fort McHenry motstått den brittiska beskjutningen år 1814. Tycks ha varit ett ganska avgörande slag i USA:s historia, om än jag får erkänna att jag inte hade annat än en synnerligen vag uppfattning om detta innan jag flyttade hit. Den som vill läsa om Star Spangled Banner kan göra det här (svenska) och här (engelska).

Fotot är taget vid Fort McHenry, som ligger i södra Baltimore. Och vän av ordning bör titta noga och fundera på vad som skiljer flaggan på bilden från den vi oftast ser...

Läs!

OK, jag tycker inte alltid som Jenny Westerstrand. Det gjorde jag inte när vi båda var aktiva i den studiebevakande verksamheten vid Uppsala studentkår heller. Men hon är en synnerligen intressant och vass skribent. Och ibland är hon bara så sanslöst bra. (Den som inte förmår uppfatta sarkasm och ironi rekommenderas dock att avstå från att läsa det här...)

Besvikelse

Idag blev jag besviken. Riktigt ordentligt besviken.

Tisdagar är seminariedagar, och så också idag. Det lät inte så där våldsamt spännande men det kändes ändå som om det skulle kunna bli en OK timme. Och det började bra, riktigt bra till och med. En ny titel på föredraget antydde att det skulle kunna bli riktigt intressant, och en seminarietalare som visade sig riktigt underhållande. Det höll sig under de första fem minutrarna ungefär. Sen kom första skämtet med sexanspelning. Jag slutade räkna när jag en kvart senare kommit upp i åtta sådana skämt. Av de första åtta var fem fullständigt utan koppling till det han egentligen talade om. De tre andra kan kanske, förutsatt att man har en oerhört kreativ hjärna och dessutom ett par ton god vilja, anses ha något med själva föredraget att göra.

Gemensamt för dem alla är dock att de inte på något sätt var oumbärliga för föredraget. Och att de alla var synnerligen väl förankrade i det som i bästa fall kan kallas stockkonservativa könsroller. Den faktiskt rätt intressanta forskningen gick dessvärre helt förlorad i fullständigt onödiga sexistiska skämt. Och tro mig, jag överdriver inte när jag säger att om detta hade hänt i Sverige så hade minst 80% av lyssnarna skruvat besvärat på sig. Så illa var det.

En besvikelse alltså. Det blir inte ett dugg bättre av att dagens talare är både välkänd och framgångsrik. Men ännu mer besviken blev jag på att så få verkade reagera. (Om än det var med viss lättnad som jag kunde konstatera att min boss verkade lika måttligt road som undertecknad.) Men mest av allt besviken på mig själv. För att jag inte gick fram efteråt och sa att det var ju synd att han tog fokus från sin jätteintressanta forskning för att istället ägna så mycket av sin talartid åt sexistiska skämt.

Så nu är jag både besviken och ledsen och arg. Arg för att man fortfarande ska tvingas höra sånt trams i professionella sammanhang, (Ärligt talat, hur svårt kan det vara för någon med intelligens nog att vara professor att inse att det finns sådant som enbart hör hemma i den privata sfären och som inte har något i professionella sammanhang att göra?) Arg för att jag fegade ur och inte vågade säga något. Det hade i och för sig säkert blivit en smärre skandal om jag hade gjort det, för det tillhör knappast kutymen att göra så här på Hopkins. I Sverige hade jag sagt till, men här fegade jag uppenbarligen ur. Det irriterar mig. Framför allt för att man inte kan agera så om man vill att något ska förändras.

Och så blir jag så trött. På att forskningsvärlden är så hopplöst efter. Under alla mina år som politiskt aktiv har jag visserligen mött mängder av härskartekniker* men de har tillämpats mot alla, oavsett som kön, som har en annan åsikt. Könsdiskriminering och sexism** har jag bara stött på inom akademin. Jag tycker det är väldigt sorgligt.


*Och det ska kanske erkännas att det finns många exempel på när jag själv, medvetet och säkert också omedvetet, använt mig av dem för att argumentera för min ståndpunkt.

**Jag vet ju dock att det finns andra som har sämre erfarenheter från politiken än vad jag har. Men här talar jag om det jag sett med egna ögon och hört med mina egna öron.

Det där med post

Det är trevligt att få post. Särskilt "riktig" post, alltså inte räkningar eller onödigt stora mängder reklamutskick från comcast som undrar om jag verkligen inte ska ha telefoni och kabel-tv från dem, nu när jag ändå har deras bredband, utan vykort och brev och sådant. Som tur är har jag väldigt trevliga vänner som skickar riktig post till mig ibland - det är synnerligen uppskattat!

Men det finns några konstiga saker med detta med posten. Jag vet att det har skickats brev och paket som inte alls kommit fram. Jag vet att det ibland kan gå på tre till fyra dagar över den stora pölen, och ibland kan det ta en månad. Och det är intressant hur mina syskonbarns födelsedagspresenter, som jag lade i två exakt likadana kuvert, med likadant innehåll (utom färgerna), lika mycket porto, och postade på samma brevlåda med ungefär två sekunders mellanrum kunde komma fram till samma adress på olika dagar...

Men mest intressant är ändå hur brevbärarna förhåller sig till min brevlåda. Det är en sån där liten brevlåda, som rymmer saker i A4-format bara om de kan böjas. Den är låst, och jag har en nyckel, och usps har en nyckel. Följaktligen förväntar jag mig att få brev, vykort etc levererat i brevlådan, medan jag har full förståelse att större försändelser placeras utanför. Men, det är inte så de gör. Istället verkar det vara fullständigt slumpmässigt om de ids öppna brevlådan eller ej. Ofta ligger all post utanför, ibland en del i brevlådan och en del utanför. Idag t. ex. så låg det stora, tjocka kuvertet (som innehöll en finfin avhandling) ihopknölat i brevlådan, medan C&EN (som är typ A4-format men väldigt tunn och lätt hade fått plats) låg utanför. Jag tror inte att jag och mina brevbärare förstår varandra.

För övrigt skulle jag aldrig skicka riktigt viktiga saker med posten över Atlanten. Då är det bara att bita i det sura äpplet och buda över dem. Samt glädja sig åt att man har föräldrar som inte kräver att få födelsedagshälsningar skickade till sig medelst FedEx... På tal om det - Grattis i förskott pappa!

As good as it gets...

1. Vädret.
Efter att ha haft några dagar med typiskt dåligt svenskt sommarväder (kallt och regnigt) är det nu varmt och skönt igen. Ungefär så bra som det kan bli som bäst i Sverige på sommaren. Och det är väl ungefär så bra som det blir här också. För nu kommer temperatur- och luftfuktighetskurvorna bara att stiga i några månader framöver...

2. The smartest woman in Europe...
... är nog inte jag. Men det hindrar inte kollegorna A. och J. från att hävda det. Och att säga det till alla som vill lyssna. (Och ganska många andra också för den delen.) Allt detta sedan det i tisdags stod klart att jag är en av två* som har tilldelats European Photochemistry Associations pris för bästa doktorsavhandling 2006-2007. Fantastiskt roligt förstås! Jag får erkänna att jag inte riktigt trodde att det var sant när jag först läste mailet... Och fast det rörde till mina sommarplaner lite grann (eftersom jag inte hade tänkt åka på just den konferensen - jag hade liksom inte räknat med att jag skulle behöva vara där för att hålla ett föredrag om min avhandling, jag tyckte att det var tillräckligt kul att det fanns människor som ville nominera mig, och planerade sedan glatt för helt andra saker) så ser jag nu bara fram emot att få spendera några dagar på konferens i Göteborg i sommar! Det är så länge sen jag var där senast att jag inte ens minns när det var.

Tja, bättre än så här blir det nog inte just nu.

Och annars så funderar jag ju aktivt, som ju framgått här på bloggen redan, en hel del på min framtida karriär, eller vad man nu ska kalla det. Ännu finns många, många obesvarade frågor på mina (förvisso till största delen imaginära) listor, och ännu är inga som helst beslut fattade, och ännu är det kanske en och annan invand föreställning kvar att ifrågasätta, men jag börjar i alla fall känna mig lite säkrare på vad jag faktiskt vill, vilken riktning som är att föredra. Sen är det förstås många pusselbitar som ska på plats innan något alls kan realiseras, men det får bli nästa steg.

*Om den andra pristagaren vet jag inte mycket, mer än att han jobbade med ultrasnabb spektroskopi och att han nu håller till på Stanford.

Hur man imponerar på sina amerikanska kollegor

1. Berätta att du inte använder kakmix när du bakar
2. Överlista din ugn
3. Gör smet till en alldeles vanlig kladdkaka (inte att förväxlas med en helt vanlig j-a kaka)
4. Häll i en lagom stor mängd kokosflingor. (De är för övrigt mycket större, saftigare och godare här.)
5. Grädda kakan i den överlistade ugnen
6. Strö på mera kokosflingor till garnering
7. Baka en alldeles vanlig sockerkaka
8. Inse att du, eftersom du trots allt inte överlistade ugnen fullständigt, måste skära bort det översta lite väl bruna lagret och dölja detta genom att smälta choklad och breda ut över kakan.
9. Ta med dem till jobbet, bjud på dem och ta emot de stående ovationerna från kollegorna och avhandlingsförsvararens föräldrar. (De fotograferade den stackars sockerkakan med choklad på toppen ur alla möjliga vinklar i förhoppningen om att kunna förklara för någon äldre släkting och se om de möjligen kunde upprepa det hela...)

Jag vet inte om det är så att mina kollegor är ovanligt illitterata när det kommer till kakbak, men de blir i alla fall alldeles lyriska varje gång jag får för mig att baka.