Saker jag inte förstår...

...finns det gott om. En hel del av dem är mina egna forskningsresultat, men just idag handlar det om människor och deras agerande.

Det är tydligen farligt att vara centerpartist i dessa dagar. Igår var det demonstration i Stockholm. "Förenade Arbetare" hade kallat till massdemonstration mot förändringar i arbetsrätten. Så långt allt frid och fröjd. Man får tycka och säga precis vad man vill om arbetsrätten, och om centerpartiets förslag i dessa frågor. Det kallas yttrandefrihet. Så långt är allt väl. Men det som jag inte förstår, det är det faktum att på grund av den här demonstrationen betraktades igår centerpartiets kansli i Stockholm som ett osäkert ställe att vara på, av bland andra SÄPO. En piketbuss placerades utanför porten och under brevinkastet fick de rådet att ställa en hink med vatten. Så att eventuella brandfacklor inte skulle ta sig. Och jag tänkte, det här är ju ändå helt otroligt. De kan ju inte mena allvar med att det skulle vara riskabelt att vara där. Men jo, faktiskt.

Och när de som jobbar där kom till jobbet i morse var fönsterrutorna fulla med ägg, och någon ruta var visst krossad också. Hurvida det var demonstrationsdeltagarna som gjort detta har jag förstås ingen aning om, men det är ju lätt att åtminstone inte utesluta ett samband, om jag uttrycker mig milt. Varför gör man så? Kan någon förklara? Jag förstår ju att ett visst mått av frustration måste vara inblandat, men vad tror man att man ska uppnå med det? Vilket är målet? Nej, jag förstår faktiskt inte varför man beter sig så mot andra människor.

Och på samma tema finns det annat jag inte heller förstår. På Johan Sjöbergs blogg fanns ett inlägg om den här demonstrationen. (Och för er som undrar, jag känner inte Johan, men han råkar vara förbundssekreterare för en organisation som jag varit förbundsordförande för, därför läser jag då och då hans blogg.) Och till detta inlägg finns det en mängd kommentarer, i skrivande stund 44 stycken, varav vissa är mycket fascinerande, och för mig faktiskt fullständigt obegripliga. Ett litet problem dock, de grövsta påhoppen är samtliga skrivna av anonyma debattörer, och jag vill inte gärna citera utan att veta vem jag citerar. Därav länken ovan. Men det är i sig är värt att fundera över att människor häver ur sig dessa saker anonymt. Vågar den eller de som ligger bakom inte stå för dessa åsikter? Dessutom kan man ju inte låta bli att undra om det är samma person som ligger bakom alla anonyma inlägg?

Igen, varför? Vad är det man vill uppnå med detta? Nej, jag förstår faktiskt inte hur man med vett och vilja kan bete sig så, i handling och i ord, mot sina medmänniskor. Vid närmare eftertanke så är jag inte säker på att jag vill förstå heller.

Sol och regn

I helgen var det fantastiskt väder. Sol, sol och sol. I varje fall i Uppsala, Stockholm och Södertälje. Fantastiskt.

Och idag på morgonen var det faktiskt plusgrader när jag cyklade till jobbet. Sen började det snöa... Men, det som ändå kanske är det bästa vårtecknet är att ikväll så snöar det inte längre. Det regnar! Och regnar gör det som bekant under vår, vinter och höst. Ergo: det är vår!

I´m singing in the rain...!

Från lägenhetsinbrott till New York

Vilken vecka det var förra veckan! Efter att ha startat med en tolvtimmars arbetsdag i måndags och att upptäcka att man haft lägenhetsinbrott när man kommer hem. Brottsplatsundersökning i ens hem, kontakter med hyresvärd, försäkringsbolag etc... Mera jobb och så i fredags var det änligen dags att sätta sig på SAS-flyget till Newark (en av New Yorks tre flygplatser) för att turista lite i New York, men framför allt för att få träffa Mats igen!

New York är ett häftigt ställe, som man inte hinner uppleva fullt ut på bara en helg… Men vi gjorde så gott vi kunde. Vi började med att konstatera att vi faktiskt bodde på hotellet som var på framsidan av Kristines guidebok, 23:e våningen, av 40 möjliga. (Gissa vem som fick överge sin aversion mot att åka hiss!?) Ett sammanträffande som var lika kul som att två av mina ”grannar” på flyget över Atlanten visade sig ha bott i Knoxville.

Väl installerade i NYC så satte vi igång turistandet. På fredagskvällen besökte vi Empire State Building – det var troligen ett smart drag, för kön var inte alls så särskilt lång. Och det var klart häftigt att se ut över Manhattans skyskrapor nattetid. Kamera rekommenderas varmt, men det blåser en del på 86:e våningen, så det gäller att vara stadig på handen, och inte drabbas av svindel… Jodå, det finns galler så man måste nog vara väldigt smal och väldigt galen för att lyckas trilla ner utan uppsåt, men ändå.

På lördagen klarade vi av flera ”måsten”, som promenad i Central Park - där det fanns påskliljor, krokusar och grönt gräs - besök på Guggenheimmuseet (bara själva huset är värt ett besök) och sedan blev det Broadwaymusikal. Allt detta medan jag kämpade med tidsomställningens effekter. (Trött klockan 4 på eftermiddagen...) Men solen sken, och även om det inte var jättevarmt så var det mer vårlikt än det synnerligen kylslagna Uppsala som jag lämnade bakom mig.

Söndagen spenderades med ett besök i Battery Park där vi tittade på frihetsgudinnan, vi åkte inte ut dit, eftersom vi inte hade lust att spendera minst en timme i kö. Istället promenerade vi genom Financial District, såg på Ground Zero, och sedan vidare upp mot Manhattans centralare delar via Chinatown. Tunnelbanan tog oss upp till Central Park, och vad hittade vi där? Jo, en hel massa människor som, med något olika hastighet ska tilläggas, förflyttade sig i parken med hjälp av karta och kompass… Orientering alltså. Den ordväxling som följde slutade med att Mats fick fotografera en orienteringsskärm, innan vi som planerat gick vidare till Naturhistoriska museet, utan att passera 72:a gatan där starten enligt uppgift skulle gå.

Dagens sista programpunkt var för mig att bekämpa den enorma tröttheten (för Mats var uppgiften följaktligen att hålla mig vaken) och komma iväg till Swing46. Där blev det middag, musik av ett fyramannaband (vars trummis faktiskt är den riktige trummisen från Sesame Street) och lite dans. Det var klart värt att hålla sig vaken för!

Måndagen blev det så lite shopping på Macy´s (ett av världens största varuhus), bland annat inhandlades födelsedagspresenter till mina syskonbarn (Ebba och Wilma: De kommer på posten inom kort!) innan det till sist var dags att bege sig ut till Newarks flygplats igen. Väl där gick incheckning, säkerhetskontroll och boarding så smidigt att man borde blivit misstänksam - och mycket riktigt... Det visade sig att vi hade för lite luft i ett av landningsställens däck (oklart om det var punktering på riktigt eller ej). Det tog en timme att fixa, och sen var det så kallad "heavy traffic" till och från Newark, så vi stod på taxibanan och väntade på start i över 45 minuter. Men till sist kom vi iväg, och vid strax efter 9 i morse landade vi på Arlanda. Och jag kom till jobbet precis i tid för att hinna lyssna på mina och Tanias projektstudenters redovisning.

Inga foton på ett tag...

Min kamera har blivit stulen... :-(

Inga foton på ett tag alltså, tyvärr. Dessutom massor med jobb, och en rolig resa till helgen, så det kommer nog vara lite tyst här på bloggen ett tag framöver.

Två "fantastiska" citat

"Det finns människor som har gener och därför har sämre tänder."
Cathrine Påhlsson (kd)

Orsak och verkan? Hmm, kanske inte ändå...

"Naturen är vår skapelse. Även naturen bör bli en del av demokratin"
Lena Sommestad (s)

Kommentarer överflödiga.

It´s a men´s world?

Ja, jag utlovade ju ett referat av jämställdhetsartikeln. Dessvärre glömde jag ju den på jobbet, i ett par dagar, men nu kommer den (i kortversion):

Trots alla jämställdhetssträvanden i Europa, med föräldraförsäkringar och subventionerad barnomsorg så visar statistiken faktiskt att det inte ser så lysande ut i Europa, när det kommer till karriärmöjligheterna. I USA finns det 45% kvinnor på tobbjobb (i alla branscher), i Storbritannien + Nordirland är samma siffra 33% och i Sverige landar vi på 29%. Och om man jämför ett annat mått, nämligen hur stor andel kvinnor som jobbar och hur stor andel av dem som innehar beslutspositioner: I USA är siffrorna 47%/45%, i Sverige 49%/29% och i Italien 37%/19%, världsmedelvärdet är 41%/27%. Ett mönster som går igen i hela världen är att kvinnor arbetar deltid oftare än män. Slutsatsen i artikeln är att europeiska kvinnor kan ha ett jobb, men karriärutsikterna är inte särskilt goda.

Nu redovisas inte underlaget till den här statistiken så noga i artikeln så man kan förstås ifrågasätta den, men antag ändå att det ligger något i dessa siffror, att de på något sätt speglar verkligheten.

Lägg till det att det finns svensk forskning som visar att svenska män och kvinnor är ganska jämställda fram tills dess att de skaffar barn. Då går det utför igen, och de blir mer lika sin föräldrageneration när det kommer till jämställdhet.

Så, vad betyder det här? Den enklaste slutsatsen är förstås att det finns en hel del kvar att göra. Men vad? Och hur? Jämställdhetsdebatten har en tendens att bli väldigt animerad och antingen dra väldigt långt till vänster på den politiska skalan, eller att å andra sidan urarta till att det enbart handlar om individuella val, och därför inte har på den politiska kartan att göra överhuvudtaget.

Själv tror jag att människor gör, och bör, göra individuella val. MEN, det hindrar inte att en mycket stor grupp människor - kvinnor som vill ha både karriär och familj tex (och för den delen en hel del män som vill leva efter en annan norm än den dominerande) - hindras att delta på lika villkor. Den som försvarar individiens rätt att göra egna val bör rimligen också försvara individens rätt att inte bli diskriminerad. ERGO: Det ÄR en politisk fråga.

För säkerhets skull vill jag påpeka att jag tror att det är VÄLDIGT ovanligt att män (som grupp och som individer) gör helt medvetna val som syftar till att missgynna gruppen "kvinnor" till förmån för dem själva.

Och ändå så är det ju uppenbart. Kvinnor får, generellt, mindre betalt för samma jobb, tar större ansvar för hem och familj och det finns män som får veta av chefer och arbetskamrater att om de är papplediga så är karriärvägar stängda. Listan kan göras mycket längre än så här.

Så, lösningar? Ja, jag tror inte att lösningen är att plocka bort varken föräldraförsäkringen eller möjligheten till offentlig barnomsorg (men mer mångfald vore däremot tacksamt!) eller våra andra jämställdhetslandvinningar. Men, något måste till. Jag har inte något glasklart svar, men ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att man också från liberalt håll måste våga fundera på att individualisera föräldraförsäkringen.

Och ni som nu går i taket över denna antiliberala och valfrihetsbegränsande tanke (jo, jag vet att bloggen har en och annan besökare som kommer att göra det), vilken är er lösning på problemet? För jag antar att vi är överens om att det är ett problem? Och, jag skulle gärna vilja veta varför familjens valfrihet ska stå över kvinnors valfrihet! Jag ska inte vara så elak att jag drar det här exemplet till sin spets...

Jag ser fram emot kommentarer på det här inlägget. Och mer liberala förslag till lösningar. Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig om någon kommer med något bättre, men hittills har det, såvitt jag vet, varit ont om sådana förslag i debatten.

>>väntar ivrigt>>

Solen skiner!

Behöver jag säga mer? Nej, jag tror inte det... Det är visserligen kallt, men solen gör i alla fall att man får hopp om en annalkande vår!

Karriär, eller bara jobb?

"F0rget all the talk of equal oppurtunity. European women can have a job - but not a career"

Så lyder ingressen till en artikel i Newsweek, från 27 februari i år. Jag ska referera artikeln (som är mycket, och då menar jag mycket intresssant) senare. Tills dess kan alla läsare fundera på hur alla våra europeiska ansträngningar på jämställdhetsområdet kunde leda till dylika ingresser. Det var väl ändå inte meningen, eller?

Ja, jag ska återkomma med egna reflektioner på detta tema också, vid ett senare tillfälle, troligen framåt kvällningen. För övrigt kan jag meddela att det snöar, igen.

Omväxling förnöjer...

...heter det ju, men det gäller dessvärre bara den här rubriken, inte vädret. Det snöar, igen! Snart kommer hela Uppsala, inklusive domkyrkotornen, att vara begravt i snö. Suck!

Nåja, nu är det i alla fall mindre än två veckor kvar tills det är dags för New York. Det ska bli skoj. Har aldrig varit där förut.

Ännu mera snö!

Det VRÄKER ner snö, igen!

Det där med att mars är en vårmånad verkar ha gått vädergudarna förbi. Och snöplogningens förtjänster verkar det vara så där med. Och därmed får det vara nog med gnäll - men lite sol och värme vore schysst! Nu ska jag analysera vad filmen, "Mustaschen", som Jenny och jag just sett egentligen handlar om. Två recensioner finns i alla fall här och här.

Snö... igen!

Igår kallade en kollega till mig de kommande månaderna för "våren från helvetet", med tanke på hur mycket hon hade att göra. Sen kom hon på att jag kanske hade ännu mer att göra... Fast just idag känner jag att det är mycket lättare att handskas med den förestående disputationen och allt arbete som kommer med den, än med detta eviga snöande. Det slutar ju aldrig! Blä!

Mars ska ju vara en vårmånad, och fast jag vet att det aldrig blir vår så tidigt som jag hoppas, så är det här ju löjligt. Det snöar idag, igen! Vad är det för fel på sol, plusgrader, tö och snödroppar? Nej just det, inget alls! Så jag väntar, och väntar...

Nya länkar

Det här borde jag gjort för länge sedan, uppdaterat länklistan alltså. Så jag passar väl på att göra det nu, när jag ändå sitter här och väntar på att mitt prov ska uppnå rätt temperatur.

Det finns rätt många både nu aktiva och föredettningar inom CHF som bloggar. Bland annat de redan tidigare nämnda Linda och Kristina. Johan Hammarqvist är också en gammal kollega från CHF:s förbundsstyrelse som numera ägnar sig åt att hålla ordning på Maud Olofssons presskontakter.

Dessutom finns Ilan, min efterträdare som förbundsordförande, representerad i bloggosären. Så gör även nuvarande vice ordföranden Karin Andersson och FS-ledamoten Johan Lundgren. Och så finns det förstås många många fler också. Men de får jag nämna en annan gång.