Bästa strategin?

Om jag hade bloggat anonymt skulle jag ha skrivit en lång post om bristen på meritokrati som grund för tjänstetillsättningar vid utländska och för den delen också svenska universitet och räknat upp en massa exempel jag känner till. Men, det får vara. Ibland när jag hör historier, oavsett om de kommer härifrån Hopkins, från andra universitet i USA eller om det är rapporter från Sverige eller Europa, så blir jag sååå trött. (Och undrar om jag är komplett galen som vill satsa på en framtid inom det området.)

Det talas om rekryteringskommitter där man inte bara diskuterar vad som kommit ut av intervjuer och handlingar utan även kvinnliga sökandes utseende i slutdiskussionerna. Detta beteende försvarades med att det i alla fall inte hade någon betydelse för det slytgiltiga tillsättningsbeslutet. Nehej, och i så fall, varför alls diskutera det? Man frågar sig ivrigt om dessa personer diskuterar hudfärg och sexuella preferenser också i samma kommitter... Något får mig att tro att man inte gör det. Men rätta mig gärna om jag har fel.

För övrigt är det ju ganska svårt att veta hur man ska förhålla sig till den här utseendefixeringen hos kvinnor. Det finns visserligen undersökningar som visar att det är lättare att bli anställd om man ser bra ut (detta gäller såvitt jag förstår samtliga kön) men om råkar vara kvinna och vill bli tagen på allvar i sin professionella position så ska man förstås inte se bra ut (för gör man det har man ju fått jobbet för sitt utseende.) Så man kan ju fråga sig vilken som egentligen är bästa strategin...

Att läsa Female Science Professor är upplysande men inte särskilt upplyftande. Så kom igen nu. Om ni faktiskt vill ha jämställdhet (och jag tror nog att de allra flesta, män och kvinnor, vill det) så är det dags att börja jobba för det. Och tro mig, det första steget är att granska sig själv, sina handlingar och bedömningar, kritiskt. Jag började göra det för några år sedan och det har varit en mycket intressant resa. Låt mig säga så här, även för någon som mig, som trodde sig vara en inbiten individualist i både ord och handling fanns det plats för förbättringar. (Och det gör det säkert fortfarande för den delen.) Så, vill du ha jämställdhet? Börja då med att ta reda på om du är så jämställd som du tror.