Besvikelse

Idag blev jag besviken. Riktigt ordentligt besviken.

Tisdagar är seminariedagar, och så också idag. Det lät inte så där våldsamt spännande men det kändes ändå som om det skulle kunna bli en OK timme. Och det började bra, riktigt bra till och med. En ny titel på föredraget antydde att det skulle kunna bli riktigt intressant, och en seminarietalare som visade sig riktigt underhållande. Det höll sig under de första fem minutrarna ungefär. Sen kom första skämtet med sexanspelning. Jag slutade räkna när jag en kvart senare kommit upp i åtta sådana skämt. Av de första åtta var fem fullständigt utan koppling till det han egentligen talade om. De tre andra kan kanske, förutsatt att man har en oerhört kreativ hjärna och dessutom ett par ton god vilja, anses ha något med själva föredraget att göra.

Gemensamt för dem alla är dock att de inte på något sätt var oumbärliga för föredraget. Och att de alla var synnerligen väl förankrade i det som i bästa fall kan kallas stockkonservativa könsroller. Den faktiskt rätt intressanta forskningen gick dessvärre helt förlorad i fullständigt onödiga sexistiska skämt. Och tro mig, jag överdriver inte när jag säger att om detta hade hänt i Sverige så hade minst 80% av lyssnarna skruvat besvärat på sig. Så illa var det.

En besvikelse alltså. Det blir inte ett dugg bättre av att dagens talare är både välkänd och framgångsrik. Men ännu mer besviken blev jag på att så få verkade reagera. (Om än det var med viss lättnad som jag kunde konstatera att min boss verkade lika måttligt road som undertecknad.) Men mest av allt besviken på mig själv. För att jag inte gick fram efteråt och sa att det var ju synd att han tog fokus från sin jätteintressanta forskning för att istället ägna så mycket av sin talartid åt sexistiska skämt.

Så nu är jag både besviken och ledsen och arg. Arg för att man fortfarande ska tvingas höra sånt trams i professionella sammanhang, (Ärligt talat, hur svårt kan det vara för någon med intelligens nog att vara professor att inse att det finns sådant som enbart hör hemma i den privata sfären och som inte har något i professionella sammanhang att göra?) Arg för att jag fegade ur och inte vågade säga något. Det hade i och för sig säkert blivit en smärre skandal om jag hade gjort det, för det tillhör knappast kutymen att göra så här på Hopkins. I Sverige hade jag sagt till, men här fegade jag uppenbarligen ur. Det irriterar mig. Framför allt för att man inte kan agera så om man vill att något ska förändras.

Och så blir jag så trött. På att forskningsvärlden är så hopplöst efter. Under alla mina år som politiskt aktiv har jag visserligen mött mängder av härskartekniker* men de har tillämpats mot alla, oavsett som kön, som har en annan åsikt. Könsdiskriminering och sexism** har jag bara stött på inom akademin. Jag tycker det är väldigt sorgligt.


*Och det ska kanske erkännas att det finns många exempel på när jag själv, medvetet och säkert också omedvetet, använt mig av dem för att argumentera för min ståndpunkt.

**Jag vet ju dock att det finns andra som har sämre erfarenheter från politiken än vad jag har. Men här talar jag om det jag sett med egna ögon och hört med mina egna öron.