Wednesday, May 21, 2008

Att välja sina strider

Jag har en kollega som kommer från Montana. (De andra kollegorna anser detta vara relevant information i sammanhanget, varför jag skriver det här. Så vet ni. De vill också att jag ska klargöra att jag berättar om en kollega, och att det inte gäller dem alla*.) Personligen är jag tveksam till om hans ursprung är orsaken till hans originalitet, men det spelar mindre roll. Lite speciell är han hur som helst.

Han har en gång sovit på taket till vårt gym här på campus, bara för att han ville se om security skulle upptäcka honom. Han vet också allt man kan behöva veta om hur man tjuvåker (gods)tåg mellan Chicago och Seattle, om ni skulle behöva veta det någon gång.

Hans senaste stora projekt (efter att han bestämt sig för att strunta i att installera en dusch i vardagsrummet) är att vinna kriget mot råttorna. Det finns en del råttor i den här stan, och särskilt i det området där han bor. Och så himla kul är det ju inte med råttor. Men det finns ju olika sätt att bekämpa dem. Somliga skulle kanske börja med att eliminera orsakerna till att råttorna dras dit i stora mängder. Somliga andra kanske skulle investera i en uppsjö av de olika sorters råttfångningsanordningar man kan få tag på i det här landet. (De flesta av dem skulle antagligen inte klara av svenska djurskyddslagar). Eller skaffa katt. Eller så kan man helt enkelt starta ett regelrätt krig mot dem.

Involverande att skjuta alla råttor man ser. Och som inte det räckte till så kan man också, när man vaknar av "typiska råttljud från trädgården" mitt i natten ju antingen välja att somna om (vilket somliga garanterat skulle försöka med) eller så kan man ju kliva upp, greppa sitt skjutvapen och enbart iklädd kalsonger trava ut i trädgården och skjuta råttor. Jag tror att det i bästa fall kan kallas ett mycket hängivet krig. Fast jag är nog mer benägen att kalla det för ett osunt starkt hat.

*Notera att jag inte använder etiketten "American life" om den här posten. Att generalisera detta beteende till alla amerikaner låter sig inte göras.

7 comments:

kstina said...

Häftig snubbe!
Exentrisk?
Trots allt är det kul med original - bara man slipper leva under samma tak...!

Maria Abrahamsson said...

Ja, han är otroligt rolig! Och han är trevlig (så länge man inte är råtta alltså)...

kstina said...

hahaha!

chall said...

hihi, påminner lite om de jag känner härnere från Arkansas :) Söderns bönder, som jag tror att Montana kan kallas i norr... kanske?!

Fast dom skulle inte skylla på råttor för att gå upp mitt i natten och skjuta ut i trädgården (bakgår'n). Det gör dom "eftersom dom är fria amerikaner med rätt att ha vapen" så det så. I recall a right to be quiet ;)

Har du blivit medbjuden för att få skjuta själv? Jag fick ne inbjudan om att komma hem till en av dom, med dom andra, när dom har lite öl och skulle skjuta på bakgården med ett gevär och pistoler som fick "gräset att lägga sig ned"... wooohoo liksom... inte. Vad säger man?! Arkansasmän som mina vänner från andra delar i USA säger- man kan skylla på det?!

Maria Abrahamsson said...

Ja det vet man ju, hur de är där nere "in the deep South". :-) Nej, allvarligt talat så är kollegan nog rätt ensam om att ha och använda vapen, faktiskt - och att bjuda in till lite skjutande bara för skjutandets skull tror jag faktiskt inte skulle falla honom in. (Och jag tror att jag skulle tacka nej om jag fick en sådan inbjudan...)

chall said...

Jag blir mer och mer övertygad om att det är fasligt annorlunda här nere jmf med där du är på östkusten.

Jag har lite vant mig vid iden att en tredjedel (tror faktiskt att det kan vara så) av alla män här nere och en försvarlig del av kvinnorna har vapen hemma (och på sig ibland).

Det som mest gjorde att jag sa nej (förutom att jag inte kände dom så bra och att det var ett gäng på sex män...) var kanske kombinationen "dricka öl och skjuta massiva vapen på bakgårn". Det blev liksom ännu mer kulturkrock än "gå på krogen och ta bilen hem efter två öl och två timmar" som är regeln här nere - en drink i timmen så är du ok för att köra.

Kanske är det egentligen ännu mer läskigt nu när jag tänker över det igen...

Maria Abrahamsson said...

Jo, jag jag upplever det som att skillnaden mellan östkusten och södern är påtaglig. (Även om min erfarenhet av östkusten förstås är mycket större.) Och jag tycker nog att det är en viss skillnad mellan norra och södra östkusten också.

Och det där med alkohol och bilkörning känner jag igen. Stooor kulturkrock för mig. (Inte alla håller sig till den där "en drink i timmen"-regeln heller för den delen...) Jag har inte bil själv, mest för att, hur otroligt det låter, parkering är ett så stort problem och en så stor kostnad att det absolut inte är värt det, när Hopkins ändå har sina egna shuttlebussar som tar en till de flesta ställen man kan tänkas vilja åka till. Och i den här delen av landet finns det ju faktiskt kollektivtrafik, även om de verkar betrakta tidtabeller mer som kosmetika än något som är till för att man ska kunna förutsäga när bussen kommer...