Och världen skälvde

För ett tag sen handlade filosofiska rummet om Ayn Rand, hennes böcker och idéer. Programmet kan man lyssna på här, så jag behöver inte berätta vad som avhandlades där. Kan bara konstatera att det är konstigt att man ställer upp på att diskutera något som man, uppenbarligen, inte kan särskilt mycket om eller ens verkar ha läst.

Och det får vara inledningen till ett löfte från en gammal bloggpost. För boken som faktiskt förändrat mig är just Ayn Rands "Och världen skälvde".

Anledningen till att boken påverkat mig så starkt är inte dess tydliga och ofta omdiskuterade politiska budskap. Det är visserligen en skoningslös uppgörelse med kommunism och kollektivism, men att jag inte gillar det visste jag redan innan jag läste den... Nej, det som verkligen gjorde skillnad för mig är bokens moraliska och filosofiska budskap - om hur vi bör förhålla oss till andra människor, men framför allt, hur vi bör förhålla oss till oss själva och vårt eget liv.

Rand anklagas ju ofta för att vara egoismens främsta förkämpe. Men jag vill hävda att den som påstår det inte har läst och tänkt efter tillräckligt noga. Hon säger inte "tänk bara på dig själv". Hon säger inte heller "bry dig inte om andra människor". Men hon säger att ingen är viktigare i ditt liv, än du själv. Det är inte nödvändigtvis egoism (i varje fall inte en osund sådan). Och det utesluter inte på något vis att man kan bry sig om andra människor, också.

Däremot har Rand inget till övers för dem som vill få pengark, eller varor, eller tjänster eller för den delen vänskap eller kärlek utan motprestation. Hon driver också ett tydligt försvar för ärlighet och öppenhet. Att stå vid sitt ord. Att inte lova något man inte kan eller vill eller har för avsikt att hålla. Att ta ansvar för sina handlingar och konsekvenserna av dessa handlingar. Att inte skylla konsekvenserna av ens egna beslut på något eller någon annan. (Ungefär samma sak som moderna självcoachningsböcker predikar med andra ord...)

Det sägs ofta att Rand visar ett tydligt förakt för svaghet. Och kanske kan man läsa henne så, men som jag förstår henne handlar det om att hon anser att alla människor både har rätt att, och är skyldiga att, utforska och utveckla sin egen potential och sina egna förutsättningar. Hon betonar det egna ansvaret för alla delar av livet, helt enkelt. Och visst är Rand individualist. Men hon erkänner absolut människors behov kontakt med andra, men hennes tes (i alla fall som jag läser henne) är att alla relationer måste vara ömsesidiga, inte i varje givet ögonblick, men i det stora hela. Du kan inte kräva någon annans vänskap, du kan bara förtjäna den...

Mattias Svensson hävdade i radiodiskussionen att Rands ideer till stor del handlar om livsglädje. Och jag är beredd att hålla med. Och jag rekommenderar verkligen läsning av den här boken. Även om det kan kännas mastigt med tusen sidor så är det absolut värt det. Det är en bok som ställer, om än implicit, alla de viktiga frågorna. Hurvida den också ger alla svar är väl upp till var och en bedöma. (Och om du händelsvis tror att du inte vill läsa den för att du har helt andra politiska åsikter vill jag bara säga: Know your enemy. Och läs hela!)

Och ni som känner mig väl, och som är bekanta med historien förstår säkert varför jag känt igen mig så i Dagny Taggart. Ni andra som inte förstår, det gör inget, jag gillar att ni läser bloggen i alla fall!

Förresten. Jag måste kommentera en sak till om denna bok. Jag har träffat rätt många människor som förhåller sig till den här boken som om den vore någon slags religiös skrift i paritet med biblar, koraner och andra "heliga" skrifter. Det gör inte jag, och jag tror inte att Rand hade gillat att man gör det. Hon var nog mer för att man ska tänka själv, och dra sina egna slutsatser... Det tycker jag för övrigt är en bra uppmaning oavsett om ni tänker läsa boken eller inte.