Resans mest, ehm tidseffektiva del (not!), var att via kollektiva färdmedel ta sig från Baltimore till Dulles flygplats där jag skulle möta H. och K. Det går till så att man tar en Hopkins Shuttle till Penn Station (ca 10 minuter). Sen väntar man (och pratar i telefon med sina syskonbarn). Sen tar men ett tåg till Washington (ca 50 minuter). Byter till tunnelbana och åker nästan längst ut på orange linjen (ca 30 minuter), missar en flygbuss med en minut (vilket innebär 29 minuters väntan) samt åker flygbuss (ca 20 minuter). Väl ute på Dulles en halvtimme senare än tänkt (den missade flygbussen ingick inte i min plan...) kunde jag konstatera att det stora skandinavska flygbolaget, migrationen och tullen hade samarbetat till min fördel, så jag hann dricka kaffe, äta muffins och väääänta på dem i alla fall.
Därifrån styrde vi kosan söderut, för att första kvällen egentligen inte se något alls, annat än tre enorma portioner kinamat, samt ett motell. Jag tror att det var först dagen efter som vi konstaterade att vi sovit i Woodbridge.
På långfredagen satte vi igång med lite riktigt turistande. Ett besök i Ashland, därför att somliga behövde en bank, och somliga andra kände ett stort behov att få använda kameran. Söt liten stad. Särskilt den kombinerade järnvägsstationen och turistbyrån. (Lite som i Lidköping faktiskt...)Nästa stopp på resan blev Virginia Aviation museum (Storebror: du hade nog gillat det här stället...), där bland annat denna SR-71 Blackbird fanns att beskåda. Den ser nästan lite elak ut. Och är mycket större i verkligheten än vad som syns på bilden...
Historisk turism blev det också, genom ett besöka Jamestown som var den första engelska kolonin i nuvarande USA. Där fotograferade vi sköldpaddor, tittade på Pocahontas och förstås, diverse monument. Istället för att betala dyra pengar för att titta på tidstypiskt klädda människor i colonial Williamsburg så åkte vi colonial parkway för att känna historiens vingslag. Och jag kunde återigen konstatera att jag behöver lära mig mer om amerikansk historia. (Den som kan tipsa mig om en bra bok i detta ämne får en guldstjärna eller två!)
Efter att ha turistat klart för dagen bestämde vi oss för att fortsätta söderut, in i Nordkarolina, och där, lite utanför allfarvägarna hitta någonstans att bo. Och det är lättare sagt än gjort, det finns glesbygd också i de östra delarna av detta stora land, tro mig. Men till sist, strax utanför stadsgränsen till Elisabeth city hittade Whistling pine motel. Och visserligen ingår lite halvsunkiga och mystiska motell i konceptet roadtrip, men... Låt mig säga som så, jag skulle inte stanna mer än en natt på ett motell med en sådan ägare. Denna kvinna var tillräckligt märklig och skapade tillräckliga obehagskänslor för att lätt ha kunnat vara en karaktär i en film som Fargo. (För övrigt en obehaglig men mycket bra film). Det var inte precis med saknad som vi på påskaftonsmorgon fortsatte mot Outer Banks och lämnade Whistling pine bakom oss...
No comments:
Post a Comment