Häromdagen skrev Anna om det minskande antalet kvinnliga doktorander på naturvetenskapliga fakulteten i Lund. Hon diskuterade möjliga orsaker och det inspirerade mig till lite uppföljning på en punkt.
Många doktorandtjänster (eller snarare platser eftersom många inte är tjänster från början) utlyses aldrig öppet. De annonseras inte och anslås inte ens alltid ens på institutionens egen anslagstavla. Varför inte?
Därför att motviljan mot öppna utlysningar är väldigt stor på många håll i det svenska högskoleväsendet. Det vet jag eftersom det är ett ämne som jag diskuterat med de forna kollegorna mer än en gång. Argument som hörs är att det är så"praktiskt" att anställa någon som man redan känner, som tex gjort exjobb eller projekt på institutionen för då "vet" man ju att det kommer att gå bra under doktorandåren. Eller att det sparar tid att slippa sitta igenom intervjuer och läsa ansökningar. Ett tredje fantastiskt argument jag hört är "Men vi är forskare, vi är inte bra på sånt". (Detta uttalande hindrar dock inte personen ifråga från att sitta i en rekryteringsgrupp som har hand om rekryteringen till högre tjänster på mitt Alma mater...)
Anna spekulerar i att kvinnor missgynnas av bristen på öppna utlysningar. Det är möjligt att det är så. Själv vill jag dock påstå att det är forskningen som missgynnas mest av det här systemet.
Men låt oss granska argumenten. Först ut får vara "Det sparar tid". Tja, kanske, men bara kanske. Man slipper visserligen läsa ansökningar och ha intervjuer, så kortsiktigt sparar man tid. Men om man hade kunnat anställa en annan doktorand som behövde färre timmar handledning? Tja, som de allra flesta förstår är ju det här inte ens något argument i själva sakfrågan, det är bara en undanflykt.
Nästa: "Forskare är inte bra på sånt". Det varierar förstås. Men visst finns det väldigt många forskare som är riktigt usla på det mesta som har med personalärenden att göra. Fast om detta är ett giltigt argument så borde forskare inte vara inblandade i att anställa någon alls, varken doktorander eller högre tjänster inom akademin.
Det sista då, som vi kan kalla "Man vet vad man får". Det är vanligast, och det är faktiskt det enda av dessa tre argument som jag kan ta allvar i den meningen att jag förstår hur man tänker. Däremot förstår jag inte hur man komma till denna slutsats.
Bland mina gamla doktorandkollegor och i bekantskapskretsen i övrigt (räknat från dag 1 som doktorand tills dess att jag slutade på Uppsala universitet) finns det flera exempel på doktorander som aldrig blivit doktorer (i några men inte i alla fall har det blivit licentiatavhandlingar skrivna) trots att de hade gjort exjobb eller projekt på institutionen först.
Det finns många exempel på personer som fått sina doktorandplatser efter öppna utlysningar och som varit mycket framgångsrika. Liksom det finns väldigt framgångsrika doktorander som fått sina tjänster utan att behöva konkurrera, osv.
Min poäng är att det finns helt enkelt ingen tydlig trend. Och även om mitt statistiska underlag inte är enormt stort så är det nog tillräckligt stort för att man skulle kunna ana trender. Ibland gör man lyckade, ibland mindre lyckade, rekryteringar oavsett vilken strategi man använder. Och hur bra det går för en doktorand handlar, särskilt i början, väldigt mycket om vilken handledning de får. Men det är en faktor som många seniora forskare föredrar att bortse ifrån... "Det komplicerar bilden för mycket" sa en professor en gång till mig. Tja, hans bild kanske, inte min.
Nå, men varför tycker jag att forksningen missgynnas av det här då? Därför att det finns en risk att potentiellt otroligt duktiga forskare aldrig får en chans att komma in i systemet, för att de gjorde sitt examensarbete någonstans där det inte fanns pengar till en doktorandplats för dem. Därför att forskningen mår bra av att det kommer in nya människor med nya tankar och åsikter och idéer, för att olika bakgrund ger olika perspektiv, och det är inte oviktigt i forskningssammanhang. För att man utvecklas väldigt mycket som doktorand/forskare av att byta miljö. Och för att om vi vill ha högsta kvalitet så måste vi våga chansa på den med bättre meriter men som vi inte känner. Alla talar om vikten av ökad rörlighet i forskarsamhället i Sverige, men väldigt få är beredda att göra något åt saken när det handlar om deras egna forskningspengar...
Vad göra? Alternativen är väl två - antingen så börjar man tillämpa meritokrati på allvar, och kör enbart med öppna utlysningar, eller så slutar man hyckla om att meritokratin är rådande på svenska lärosäten.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
meritokrati.........!
totalt nytt ord.
Det är så sant som det är sagt. (Det där halvhyckleriet alltså.) Inom humaniora har jag märkt, genom mina vänner som är humanister, är man lite mer öppen med att "har man läst vid universitet A kan man inte tro att man får en doktorand/post doc tjänst vid universitet B om någon halvbra från Uni A söker". Anledningen är oftast baserat på "att dom då har en teori som baseras på en annan teori än vi har här". Även det lite intressant... det påminner mig om Oxford/Cambridge dilemmat där man inte byter mellan dom två universiteten.
Vad gäller det där med utbyte tror jag att du såväl som jag, eftersom vi båda lämnat våra gamla universitet för att göra en post doc på ett annat ställe, kan hålla med om att man lär sig så mycket mer av att byta miljö. I alla fall jag har fått nya infallsvinklar som jag vet att jag inte skulle fått om jag stannat "med min gamla professor"... uppenbarligen lite läskigt?!
Annars tycker jag mest att det andas lite oro över om ens eget univeristet är tillräckligt bra/så mycket bättre att de egna magisterstudenterna är mycket mer lämpliga. Forskningsmässigt är det ju lite trist.
Chall: Ja, att flytta och verka i en ny forskningsmiljö, med en ny grupp och en ny forskningsledare är utan tvekan en av de mest utvecklande sakerna jag gjort i mitt liv, alla kategorier!
Post a Comment