Perspektiv

Då: J. och R. var fortfarande kvar här i landet. Jag precis kommit tillbaka från New Orleans, där jag hade haft några fantastiskt roliga dagar med dem. De var precis i början på sin rätt stressade "nu ska vi besöka alla släktingar i alla hörn av USA innan vi flyttar till Sverige"-resa. Allt var bra och alla var förväntansfulla inför flytten, de nya jobben och ingen tänkte andra tankar än att allt skulle fortsätta vara just så.

Nu: J. är periodvis isolerad på ett sjukhus i Sverige. Med en ilsk bakterieinfektion som motstått flera olika sorters antibiotika och inte alls vill ge med sig. Fyra operationer på mindre än två veckor. Smärta, frustration, oro och även om han inte sagt det rent ut så hörde jag också rädslan i hans röst när vi talades vid häromdagen. Kulturkrockar av värsta sorten (svensk och amerikansk sjukvård skiljer sig åt på många punkter...) och språkbarriärer som kanske inte hörs men märks i en icke-fungerande kommunikation mellan läkare och patient. R. som ringde i onsdags morse och var så trött, ledsen, rädd och frustrerad över hela situationen att hon bara grät i 10 minuter innan hon kunde säga något alls. Idag tycks det som om läget stabiliserat sig något, men uppskattningen är ändå minst 7 dagar till på sjukhus, och kanske flera veckor till.

Mellan då och nu har det gått två månader. På ett sätt nästan ingen tid alls, och ändå på något sätt en evighet. En god påminnelse om att saker kan förändras så fort. Att det vi tar för givet idag kanske inte finns kvar imorgon. Att det som känns så otroligt viktigt idag, kan vara oviktigt imorgon.

Med det sagt hoppas jag att ni alla får en trevlig påsk.