Åsikts-, yttrandefrihet och respekt

I fredags hade ett gäng nuvarande och fd allianspolitiker en artikel på DN debatt angående att man vill bibehålla dagens särlagstiftning där äktenskap och partnerskap är två olika saker, och där man avfärdar idén om könsneutrala äktenskap. Konsekvensen av debattörernas argumentation är att staten ska fortsätta behandla homosexuella och heterosexuella olika. Vad sådant kallas vet vi alla. Diskriminering.

Den enda av undertecknarna som jag känner är Staffan Danielsson. Och det är klart att jag är besviken över att Staffan är med, eftersom han i vanliga fall står upp för liberala och människovänliga värderingar. Däremot är jag inte förvånad, eftersom den här frågan har varit uppe till debatt förr, på partistämmor och partistyrelsemöten i centerpartiet, där Staffan och jag stått på olika sidor, och stundom argumenterat ganska hårt, om än sakligt, emot varandra. Vi är helt enkelt inte ense i denna fråga. Jag respekterar Staffans åsikt, även om jag har svårt att förstå honom på just den här punkten.

Det som är värre är dock att det verkar finnas en hel del personer som glömt bort att åsiktsfrihet och yttrandefrihet innebär att det är fullt tillåtet att uttrycka också de åsikter som går tvärt emot ens egna. Som tycker att man får säga vad som helst om eller till någon, i fall den personens åsikter råkar vara motsatta ens egna. Principen "någon annan var dum så då får jag också vara dum" håller liksom inte. Åtminstone inte för den som själv vill bli respekterad och ha rätten att fritt få tycka och tänka, och också uttrycka dessa åsikter offentligt. Det här är precis samma sak som de vänsteraktivister som tycker att de har rätt att ta till våld mot extremerna på högerkanten, för att de tycker illa om deras åsikter. Men så kan bara resonera om man tycker att det är OK att någon kastar sten på en själv för att de inte gillar ens åsikter. Det tycker de flesta av oss gissningsvis inte.

Om du är rädd om din egen rätt att uttrycka dina åsikter utan att någon får kasta sten på dig så måste du också respektera andras rätt att göra samma sak. Även om du tycker att de har fel, att deras resonemang och argumentation har såväl etiska som logiska brister. Det är inte, och bör inte vara, förbjudet att ha fel, eller att vara dum. Däremot kan man ju alltid försöka argumentera, sakligt om saken. I just den här frågan är det extra rekommendabelt eftersom jag är helt övertygad om att den saklig debatt kommer att leda till att vi så småningom når målet - en känsneutral äktenskapslagstiftning. (Som för min del gärna får heta partnerskapslagstiftning om någon blir gladare av det, det viktiga är att samma lag gäller för såvaäl homo- som heterosexuella par.)

Debattera på, men gör det med respekt för motparten. Och det gäller inte bara den här debatten, utan också många andra.