Vaknade och var tröttare än vad som borde vara möjligt. Upptäckte att jag hade rejäl träningsvärk. Hade glömt bort att ta upp bröd ur frysen. Tappade nästan, men bara nästan, ett alldeles nyöppnat kaffepaket över hela köksgolvet. Väl på jobbet vägrade databehandlingsprogrammet göra några vettiga anpassningar och levererade hastighetskonstater i storleksordningen 10^94, trots att jag bara genom att titta på mina data kan se att det bör vara ca 10^6. Och sen upptäckte jag att mina färgämnen inte bundit in tillräckligt bra till min titandioxid, så jag hade inget att mäta på idag. Det artade sig inte till världens bästa dag, och klockan hade ännu inte passerat 9.30.
Och då kommer bossen in i labbet, med något lätt stressat i blicken, och meddelar att jag förväntas spendera eftermiddagen i möte med våra samarbetspartners från Rutgers University i New Jersey. Det kunde ha varit spiken i kistan på en riktigt misslyckad dag, men istället blev det motsatsen.
Nu, rätt många timmar senare har jag (förutom att jag haft en riktigt rolig eftermiddag i sällskap med två amerikaner, en italienska och en ukrainska) minst ett, kanske tre, nya spännande projekt, massa nya roliga molekyler, och dessutom fått äta middag på chefens bekostnad. Inte vilken middag som helst heller. Bara appetizers och efterrätter. Gott var det också!
Slutligen:
För den som önskar lite högklassig ironi rekommenderas detta manifest mot dansbandsmusik. (För den som verkligen inte gillar dansbandsmusik kan man säkert också läsa det helt bokstavligt...) Hittat via En vanlig $vensson
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment