Jag bara undrar...

Och den här gången är det allvarliga saker som jag inte begriper.

Jag läser ju svenska tidningar på nätet numera, och det, och diverse bloggar är alltså min informationskälla när det gäller debatten kring rättegång och dom i våldtäktsmålet mot de sk stureplansprofilerna... Medierapportering finns bland annat här.

Och jag tycker att Hanne Kjöller skriver utmärkt om saken i DN, och Marie gör kloka reflektioner på sin blogg. Jag kan bara instämma i vad de båda skriver.

Och i mer allmänna termer konstatera att jag inte begriper det HUR det är möjligt att det kan hända. Vad är det för mekanismer som gör att två personer tror att de, trots protester, kan behandla en människa så illa och så våldsamt att en gynekologisk underskning är möjlig först efter nedsövning av offret? Det borde inte vara så svårt att begripa att ingen, ingen, vill bli utsatt för det, oavsett hur mycket någon kan ha varit med på att ha sex, innan övergreppen började.

Hur många människor känner du som frivilligt väljer att skada sig själva eller låta någon annan skada dem? Hur många?

Och varför ser vi aldrig "vanliga" misshandelsmål där gärningsmannen/männen påstår att offret var med på det, och i själva verket faktiskt ville få tänderna utslagna/bli knivskuren/få käken krossad? Varför är det bara när skadorna finns i en kvinnas underliv som det plötsligt går att anta att hon kan ha önskat sig dem? Jag begriper inte. Jag gör verkligen inte det.

För mig får folk ha sex precis hur de vill, och om de känner för att ha sex med våldsinslag, eller rent av våldsamt sex så har jag inga invändningar mot det. Om det är en ömsesidig önskan.

Men, och det här är ett stort MEN, det personliga ansvaret för ens handlingar försvinner inte bara för att aktiviteten är av sexuell natur. Vi har alltid ansvar för våra handlingar, och vi har alltid ansvar för hur de påverkar andra människor. Och i det ansvaret ingår att förvissa sig om att motparten är av samma uppfattning som man själv, och särskilt om det man tänker göra är potentiellt skadligt. Det är inte särskilt komplicerat. Det är bara vanligt hederligt (och tydligen inte allmänt utbrett) sunt förnuft.

Det personliga ansvaret kommer man inte ifrån. Det försvinner inte, inte någonsin. HUR kan det vara svårt att förstå?