Tuesday, February 14, 2006

Varför politik? Varför forskning?

Jag har träffat en och annan politiker som undrat varför jag håller på med naturvetenskaplig forskning. Och en och annan forskare som inte kunnat begripa varför jag ägnar mig åt något så märkligt som politik. Jag skulle kunna svara "För att det är så roligt!" på båda frågorna. Det är helt sant, men det är inte riktigt hela sanningen. Den tänkte jag försöka presentera här.

När jag var lite yngre än vad jag är nu, så var jag helt övertygad om att jag skulle förändra världen (behovet var ju lika uppenbart då som nu) när jag blev stor - miljön, människorna, allt. Jag skulle åtminstone bli biståndsarbetare, statsminister och generalsekreterare i FN... Det var väl ingen som tog mig riktigt på allvar, åtminstone inte det där med generalsekreterare i FN, och min ena SO-lärare på högstadiet lät meddela att om jag bara bytte parti så kunde nog statsministerposten vara inom räckhåll, men som centerpartist skulle det allt bli svårt...

Jag tog mig för både gymnasie- och universitetsstudier, hela tiden kombinerat med ett politiskt engagemang. Jag fick göra två roliga saker samtidigt, den ena på fritiden, den andra på "arbetstid" eller vad man nu ska kalla det. Och jag måste säga att även om det finns många som tycker att man ska vara jurist, statsvetare eller ekonom för att få vara "riktig" politiker så är det garanterat så att olika utbildningsbakgrund och infallsvinkel är nyttigt i det politiska sammanhanget. (Och det skadar inte forskningsvärlden att få viss inblick i hur politiken fungerar heller för den delen.)

I takt med att jag blev äldre började jag så sakteliga nås av några viktiga insikter. 1) Min utbildning passar dåligt för biståndsarbete, 2) Generalsekreterare i FN är säkert ett utmärkt jobb om man gillar att vara frustrerad och motarbetad hela tiden, men kanske inte det bästa positionen att förändra världen ifrån (vetorätt, skurkstater i MR-kommissionen etc) och 3) om man verkligen ska förändra världen på den politiska nivån så ska man inte bli statsminister i Sverige men väl president i USA... (Och om jag ska kunna bli det måste konstitutionen ändras, så det lär vara ett så kallat "långtidsprojekt"...)

Så vad göra? Ge upp tankarna på att rädda världen och nöja sig med att köpa svenska tomater och ekologiskt kaffe? Jag funderade faktiskt mycket på det där. Undrade vart mina drömmar och visioner hade tagit vägen. Analyserade mina tidigare vägval i livet. Ifrågasatte varför jag agerade som jag gjorde, i det politiska såväl som i det privata. Och insåg, när jag började tänka aktivt på det, att där fanns en ganska tydlig linje i det jag gjort ändå.

Min politiska utgångspunkt var (och är) ju att skapa ett samhälle som tillskriver alla människor lika värde, rättigheter och skyldigheter, där det finns ett stort utrymme för individuella val… Varje människas rätt att vara olik sina medmänniskor och att alla människor har ett ansvar för både sina levande medmänniskor och kommande generationer, av vilket förstås ett starkt miljöengagemang följer. Eller, formulerat på annat sätt, jag vill att människor ska vara lyckliga och ha det bra, fast inte på bekostnad av andra.

Forskningen då? Ja, även om min forskning på fotofysiska egenskaper hos ruteniumkomplex är otroligt intressant (om jag får säga det själv) så räddar de inte världen i sig själva, men däremot så är ju faktiskt mitt projekt en del av i det större artificiell fotosyntesprojektet, som ju syftar till att framställa förnyelsebar energi på miljövänligt sätt. Något som världen verkligen kan behöva.
Och mer personligt så har jag nog alltid varit så funtad att jag bryr mig väldigt mycket om mina medmänniskor. Vänner och familj förstås, men också de som inte tillhör min närmaste umgängeskrets. Jag tycker helt enkelt om människor, och jag tror att de allra flesta i grund och botten är goda. (Och som kuriosa kan jag meddela att enda gången jag kan minnas att jag blivit kallad naiv de senaste tio åren var när jag diskuterade just detta ämne med en kollega.) Somliga kallar det här nyfikenhet, och de har väl rätt på sätt och vis, men det är ändå en nyfikenhet som grundar sig i omtanke. En av mina privatmoraliska principer (dvs något jag förväntar mig av mig själv men inte nödvändigtvis av alla andra) är att jag aldrig ska fråga människor hur de mår om jag inte är beredd att lyssna på deras svar, oavsett vilket det svaret är. Och jag inbillar mig, med rätta eller inte, att det faktiskt kan göra världen lite bättre om man bryr sig om andra människor. Jag vet i alla fall att för mig så kan det göra väldig skillnad att det finns de som bryr sig. Jag tror att det kan vara samma för andra människor, och det är tillräckligt för att jag ska tycka att man alltid ska försöka göra skillnad. Även om man inte lyckas varje gång.

Så, för att återgå till början av det här inlägget– varför jag ägnar mig åt forskning, och åt politik. Ja, helt enkelt för att jag fortfarande drivs av samma vilja att göra världen till en lite bättre plats att leva på. Det kanske inte lyckas alla gånger, men man måste ändå försöka. Och kan man inte förändra i det stora så får man försöka i det lilla istället. På jobbet, i politiken, i kontakterna med medmänniskor. Och lyckas man inte en gång så får man försöka igen. Och igen. Och så länge människor gör det (och jag känner många som gör det) så tror jag nog att det finns gott hopp om världen.

1 comment:

Mats Fröberg said...

Det här med kemin kanske är en strategi...

Margaret Thatcher: Kemiexamen, Oxford
Angela Merkel: Doktor fyikalisk kemi
Maria Abrahamsson...

(Googlade just fram Merkel et al 1988)