Det märks att det är valår...

Igår skrev Peter Wolodarski en ledarartikel i DN om centerpartiet och dess historia. Denna kan läsas här. I korthet handlar det om att 1) Centerpartiet inte gjort upp med sin bruna historia och 2) att Wolodarski därför inte kan rösta på (c), och 3) inte heller förstår hur andra, som betecknar sig som liberala, kan tänka sig att göra det.

Så, vad ska man då säga. Wolodarski har rätt beträffande historien. Han har också rätt i att partiledningen utlovat en granskning av partiets historia som fortfarande inte kommit till. På den punkten delar jag hans kritik. (Att det finns andra, mer eller mindre liberala, partier som också bör göra upp med sin historia kan vi lämna därhän, eftersom det faktum att andra inte gör de de borde inte kan anses vara en rimlig motivering till att man själv inte gör det man borde.) Centerpartiet har ett ruggigt förflutet på den punkten. Men partiet av idag står inte för dessa åsikter. Och många ledande företrädare har bett om ursäkt 1000 gånger om. (Läs tex vad Fredrick Federley har att säga om saken.)

Peter Wolodarski får förstås tycka precis vad han vill. Men det som ändå fascinerar mig med en opinionsbildare som annars brukar stå för intellektuell hederlighet, är den (bristande) logiken i hans resonemang. Som liberal kan man, enligt PW, inte rösta på centerpartiet på grund av dess historia, men man kan (underförstått) mycket väl rösta på det "liberala" folkpartiet, eftersom de inte har någon historia att göra upp med. Om (c) och (fp) stod för samma saker idag, kunde man kanske funnit någon logik i det resonemanget. Men själva saken är ju den att idag står folkpartiet för sådant som övergångsregler och språktest, medan det är centerpartiet med Maud Olofsson i spetsen som försvarar den enskilda människan och de liberala värdena. Ja, som sagt, Peter Wolodarski får naturligtvis välja vilka kriterier han vill för att avgöra hur han ska rösta, men resonemanget är allt lite märkligt, sett ur ett något vidare perspektiv än partitillhörighetsperspektivet. (Wolodarski har suttit i liberala ungdomsförbundets förbundsstyrelse, till exempel.)

Men det här är också intressant ur en annan aspekt. Nämligen om det är idéerna eller partitillhörigheten som är det viktigaste. Själv är jag centerpartist nu. Hur länge jag kommer att vara det beror förstås på hur jag och mina idéer utvecklas, och hur centerpartiet å sin sida utvecklas. Jag kan inte med någon säkerhet pstå att jag kommer att vara centerpartist hela livet. Det beror på att jag i det stora perspektivet sätter idéer framför partier. Det vore onekligen intressant att i text få utrett hur DN:s ledarredaktion ser på den saken.