Vad är egentligen fusk?

I veckan har det rapporterats att en forskargrupp på Umeå Plant Science Center har dragit tillbaka en artikel från en av världens bästa tidskrifter - Science. Detta efter att de försökt upprepa en tidigare kollegas experiment men fick andra resultat. Såsom historien rapporterats i media är det en enskild forskare som stått för felaktigheterna, medan övriga medarbetare varit ovetande om det, och helt enkelt litat på att deras kollega inte manipulerat data. Det är något som forskare gör dagligen. Därför att forskning är en verksamhet, precis som det skrivs på SLU:s forskarblogg, som bygger på tillit.

Och visst finns det folk som försöker fuska. En del gör det riktigt ordentligt som tex Henrik Schön på Bell Labs (en historia som har några år på nacken nu) med från början till slut fabricerade resultat. Där är gränsdragningen inget problem. Men det finns andra fall, där det inte är alls lika säkert att det är enkelt att säga om det är fusk, eller oetiskt, eller bara dålig forskning. Är det tex fusk att avstå från att göra ett experiment som kan omkullkasta den teori man har? Eller är ett sådant förfarande bara ett exempel på riktigt dålig forskning?

Och hur hanterar man det faktum att även forskare är människor, och att vi där som i alla andra sammanhang tenderar att övervärdera de tecken som tyder på att vår ide var rätt/vårt resultat spännande och nytt/det blir som vi vill ha det. Det här är ju inte ett medvetet beteende från forskarnas sida, det är bara något som händer oss alla i många olika sammanhang. och som kan hanteras om man är medveten om problematiken. Men det kräver ständig reflektion och diskussion över frågor som dessa. Och det är tyvärr inte så vanligt.

Under min tid på arbetslivsinstitutet (där jag också arbetade med forskning) berördes dessa frågor såvitt jag kan minnas inte en enda gång. Under min tid på Uppsala universitet har vi vid två eller tre tillfällen berört detta ämne, en gång handlade bland annar om Schön-skandalen, en annan om hur man använder andras forskningsresultat utan att referera till dem.

En och annan läsare må fråga sig hur det här alls kan vara ett problem - blir man nite forskare för att man är nyfiken, vill förstå hur världen hänger ihop och värderar kunskap om det som fungerar lika högt som kunskap om det som inte fungerar. Jo, det ligger något i det. Men det finns ett litet problem. Och det är att en lång publikationslista ökar chansen att den enskilda forskaren kan fortsätta sin verksamhet eftersom det ökar chansen att få forskningsanslag. Detta faktum ska dessutom kombineras med att det är mycket lättare att lyckas publicera något som fungerar, jämfört med något som inte fungerar.

Jag misstänker att det enda genomförbara sättet att komma tillrätta med problemet är att intensifiera diskussionen om forskningsetik och -metodik (bara en sådan fråga som "hur många gånger måste man göra ett experiment innan man tror på resultatet?" kan få väldigt olika svar beroende på om du frågar en fysikalkemist, en biolog, en fysiker eller för den delen en analytisk kemist - och de kan alla vara bra forskare, kan vara bäst att tillägga) ute på universitet och högskolor och i andra forskningsmiljöer. Man blir liksom aldrig färdig med att reflektera över detta ämne, och det kan med fördel göras tillsammans med andra.