En sen söndagsnyhet om jämställdhet

Det här är en lite sen nyhet. Det rapporterades om detta i DN förra söndagen (15 april). I korthet handlar det, återigen, om skillnader mellan könen. Janet Shibley Hyde, professor i psykologi vid University of Wisconsin, Madison, visar i sin forskning att det finns könsskillnader mellan män och kvinnor. I tre, och endast tre avseenden - nämligen beträffande aggressivitet (män är mer aggressiva), fysisk aktivitet (män kastar bollar längre än kvinnor) och vissa sexuella beteenden (män onanerar mer än kvinnor.) I övrigt är kvinnor och män mycket lika. (Och som vanligt finner man att variationerna inom gruppen är väldigt stora - dvs vi är alla olika, men varken mer eller mindre olika för att vi råkar ha ett särskilt kön.)

I artikeln redogör man också för intressanta jämförelser gällande matematisk förmåga. Det påstås inte sällan att män är bättre än kvinnor på matematik. Men enligt jämförelsestudier som gjorts visar det sig att taiwanesiska och japanska flickor är bättre än amerikanska pojkar. Och i internationella matematiktävlingar är flickor från Rumänien och Kina överlägsna amerikanska pojkar. Skillnaden? De kulturella skillnaderna tycks alltså vara betydligt större än könsskillnaderna.

Jag är inte förvånad. Jag känner nämligen många matematiskt begåvade kvinnor, och män. skillnaden mellan dem är att männen i allmänhet har väsentligt bättre matematiskt självförtroende än kvinnorna. Kanske för att "vi" förväntar oss att män ska vara bättre än kvinnor på matematik. Claude M Steele, professor vid Stanford, har visat att den stereotypa uppfattningen leder till att kvinnor förväntas prestera sämre och därför presterar sämre. Om man istället låter män och kvinnor veta att de, utifrån tidigare resultat, förväntas prestera lika bra, så... ja gissa... män och kvinnor presterar plötsligt lika bra. Det måste vara svårt för Annica Dahlström att bortförklara. (Enligt DN-artikeln är detta fenomen belagt med mer än 100 vetenskapliga studier.)

Dessa resultat bör leda till eftertanke. Framför allt blir det tydligt att det antagligen är väldigt mycket viktigare att behandla pojkar och flickor lika (dvs som enskilda individer), än att göra särskilda satsningar för att intressera kvinnor för matematik eller män för omsorg, eftersom det riskerar att ytterligare konservera våra förutfattade meningar och bevara nuvarande, ojämställda strukturer.

Med andra ord, dags för föräldrar, förskolepersonal och lärare att på allvar börja reflektera över om pojkar och flickor behandlas lika, och om inte, åtgärda det. Dags också att förpassa böcker som Annica Dahlströms "Könet sitter i hjärnan" och John Grays alla märkliga män-mars-kvinnor-venus-böcker. Framför allt, dags att börja betrakta och behandla oss alla som de individer vi i första hand är!