Forskning vs undervisning

Anna har skrivit en intressant bloggpost om hurvida det går att vara både en bra forskare och en bra lärare. Det är en viktig och intressant fråga. Inte minst för att man alltid talar om hur viktigt det är med goda pedagoger i högtidstalen. Dessvärre upplever jag att de vackra orden är fler än vad viljan är stor att uppmuntra doktorander och forskare till att vara goda pedagoger i verkligheten. Det händer ofta att tiden för förberedelser är för snålt tilltagen (eller för den delen att den som "bara" ska undervisa på lab inte anses behöva någon information om kursen mer än ett par dagar i förväg) men framför allt så är det ofta så att man som doktorand förväntas prestera lika mycket forskning när man undervisar som när man inte gör det.

Jag ska vara nyanserad - att skriva att man förväntas göra det kanske är att ta i, men helt klart är att det premieras om man inte tar för hårt på undervisningen, utan istället behåller fokuset på sin forskning även om man är inne i en intensiv undervisningsperiod. Att få "inte så bra kursvärderingar" är inte ens ett problem, medan det förstås är ett problem om inte forskningen blir bra. Och ja, vi är där för att forska, men om vi har undervisning så är vi också där för att undervisa - det ingår i att sköta jobbet. Och hade det inte varit för en fantastiskt bra fysikalkemist som har undervisat i termodynamik på ett antal kurser jag har gått så hade jag nog aldrig blivit fysikalkemist. Så det är lite roligt att han ska sitta i min betygskommitte den 1 december.