Schiphol - Detroit - Knoxville

Igår när jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen på Schiphol så fick jag för första gången i mitt liv svara på alla de där frågorna om vem som har packat ens bagage, vad man har i det, vem som äger de elektroniska prylar man har med sig, etc. Det har faktiskt inte någonsin hänt mig förut, vilket är lite facsinerande, med tanke på hur de gärna annars kollar allting extremt noga.

Själva flygningen från Amsterdam till Detroit sköttes av North West Airlines, och var i allt väsentligt en behaglig upplevelse, även om den tekniska nivån var lite lägre än på tex SAS (där man, om man vill betala för det, kan surfa trådlöst hela resan över - det slipper man med NW). Dock ska kanske tilläggas att ni som har behov av stort benutrymme på långflygningar ska ta mina recensioner med en nypa salt, jag fick utmärkt plats med mina ben, men... Spenderade mycket tid med att försöka hjälpa en i Polen boende tyska (som inte pratade varken engelska eller tyska, utan bara polska...) att fylla i visumansökan och tulldeklaration. Det var inte en alldeles enkel uppgift. (Men jag såg att de i alla fall kom igenom migrationskontrollen i Detroit så förhoppningsvis gick allt bra för dem även i tullen.

Väl i Detroit hade jag en väldigt trevlig upplevelse! Alla, från kvinnan som organiserade köerna inför kontrollpassagen, migrationskontrollanten själv, tullpersonalen och de som jobbade på bagagehanteringen (i USA måste man plocka ut sitt bagage, ta det genom tullen och checka in det igen, om man ska åka vidare) och i säkerhetskontrollen, var trevliga! Ingen ilsken personal som skrek och gapade, och snubben i migrationskontrollen ställde visserligen alla frågor som han måste ställa (vad ska du göra här, hur känner du den du ska hälsa på, hur länge ska du stanna, vad gör du hemma i Sverige - och när jag svarat på detta så hamnade vi i en flera minuter lång diskussion om vikten av solenergiforskning både i USA och Europa, medan han tog fingeravtryck och det obligatoriska fotot samt satte dit alla nödvändiga stämplar, och sedan, med ett leende önskade mig en trevlig vistelse i USA). Detroit har därmed seglat upp som klar 1:a på min egen lista över bästa flygplatsen att komma in i USA på.

Sista etappen avklarades utan större mankemang, dvs för mig som inte ens ar 1.7o m lång - flygplanet som tog oss till Knoxville var nog det minsta jag någonsin flugit i (möjligen kan ett propellerplan från Ronneby konkurrera med detta, men jag tror att det var färre passagerare här), men vi kom fram, och jag var ute på fasta marken igen vid pass 22.30 lokal tid (vilket betyder 04.30 svensk tid) - lite trött. Men jag kunde i alla fall konstatera att det var en helt OK resa - av tre möjliga flygningar var alla framme vid gaten före tidtabellstid! (släng er i väggen United Airlines...)

Nu är klockan 8.20 på morgonen, lokal tid, och jag ska inte påstå att jag inte känner mig jetlaggad, men jag är i alla fall vaken och uppe, och tänkte faktiskt snart försöka ta mig an avhandlingen igen... Fast först lite kaffe!