Trygghetsstiftelsen, universiteten och doktoranderna

Det finns något som heter Trygghetsstiftelsen, TSN. Den är till för att hjälpa anställda i den statliga sektorn om de drabbas av övertalighet och/eller uppsägning. Alla som har en anställning på universitetet arbetar i den statliga sektorn (men tyvärr är inte alla forskarstuderande anställda, men det får bli föremål för ett annat inlägg). Personalavdelningen på Uppsala universitet ansvarar för att medarbetare anmäls till Trygghetsstiftelsen. För att kvala in måste man ha varit anställd minst tre år - och det torde betyda att de flesta doktorander borde ha uppfyllt kravet, eftersom det normalt sett tar en fyra-fem år för oss att bli klara, och förhoppningsvis har vi haft en anställning åtminstone de sista tre åren.

Nu har det visat sig att olika lärosäten gör på olika sätt. En del universitet anmäler doktorander till TSN när de slutar, andra gör det inte. Lite märkligt kan tyckas, anställningsformen är ju densamma oavsett om man har varit på SLU, Lunds universitet eller det Uppsaliensiska ditot. Men framför allt är det märkligt därför att Arbetsgivarverket och de fackliga organisationerna (som är parterna bakom TSN), sedan tidigare varit överens om att doktorander omfattas av avtalet. Sveriges Universitetslärarförbund, SULF, skriver på sin hemsida "Skälet till lärosätenas inställning är obegripligt för SULF. Det kostar inget att anmäla, avgiften är betald och TSN tar gärna hand om före detta doktorander. "

SULF skriver vidare "Nu har arbetsgivarna, till exempel Uppsala universitet, intagit en direkt doktorandfientlig inställning. Arbetsgivarna skyller på en överenskommelse mellan personalcheferna på lärosätena om att inte anmäla doktorander till TSN. Lyckligtvis har vissa lärosäten, såsom Lunds universitet och Stockholms universitet, dock tagit ställning för att ändå anmäla doktorander. Det är alltså möjligt för varje lärosäte att föra en god personalpolitik om man vill." Sedan den texten skrevs så har det hänt en del, så nu kan även SLU- och Chalmers-doktoranderna glädjas över en möjlighet till hjälp med karriärplanering efter disputationen. (Det är tyvärr inte så att det öppnar sig en oändlig arbetsmarknad bara för att man har disputerat...)

Ja, man kan naturligtvis ha olika åsikter om hurvida doktorandet borde omfattas av avtalet - men eftersom det nu ändå tycks stå klart att vi omfattas av avtalet så är det väl ändå lite märkligt att universiteten på eget bevåg bestämmer att vi inte ska göra det? (Jag kan ju tex tycka att en lag är dum, men det betyder ju inte att jag har rätt att bryta mot den bara för att jag inte gillar den.) Och det vore intressant att veta hur Uppsala universitet motiverar sitt beslut. Är det kanske för att vi doktorander har så mycket bättre anställningsvillkor än alla andra personalgrupper på universitet? (Obs! Meningen innan parentesen ska läsas tillsammans med ett stort mått av ironi...)