Hemma, till sist...

Jaha, så har jag faktiskt kommit hem till kära gamla Uppsala igen, efter diverse strapatser. Erfarenheterna av dessa kan i stort sett sammanfattas i följande små råd:

1. Åk inte med United om ni ska resa inrikes i USA.
2. Om ni ändå genomför punkt 1, se till att ni inte har en anslutning att hinna med i Chicago.
3. Om ni ändå genomför både 1 och 2 tillsammans, se till att ni har minst 6 timmars tid i Chicago innan anslutningen går - fyra timmar räcker inte för United.
4. Lita inte på att en ny biljett ni får av United verkligen stämmer.
5. Se till att ha stort förråd av mat i handbagaget - de köer man får stå i för ombokning hos United är inte att leka med...
6. Tänk inte ens tanken att mer än en av tio Unitedanställda skulle vara trevlig mot kunderna.

Ja, kära nån. Fyra timmar sen till Chicago. Jag missar givetvis min flight till Stockholm, och får veta av en mycket trevlig SAS-tjänsteman att flighten till Köpenhamn senare på kvällen inte bara är full utan också överbokad, så det är inget att hoppas på. Han råder mig att gå till United, eftersom det dröjer två timmar tills det kommer någon SAS-personal till disken. Och United finns ju inte i internationella terminalen utan i den som ligger ca 15 minuter bort med tåg. Sagt och gjort - jag åkte dit, köade i ca två och en halv timme och fick så småningom veta att nästa plats på en flight till Sverige finns om två dygn! Men så hittar killen tydligen ändå en plats på SAS-flyget till Köpenhamn samma kväll (ja, precis det som enligt andra källor var överbokat).

Jag får en ny biljett, och beger mig till internationella terminalen för att checka in. Men där låter SAS meddela att biljetten inte gäller (oklart varför) samt att de är överbokade och redan har fått skicka folk via London istället, och att de inte rekommenderar någon att ställa sig på väntelista för den här avgången. Tillbaks till United, nu i sällskap med ett gäng andra svenskar, i samma prekära situation. Mest synd var det om den stackars ensamma killen som inte riktigt behärskade engelska tillräckligt bra för några längre diskussioner om ombokningar. Dags att köa igen, den här gången tar det bara ca en timme, och nu får jag prata med nummer tio i ordningen av Unitedanställda, för övrigt den enda trevliga av dessa.

Hon kollar på biljetten, säger först att SAS har fel, sen att SAS har rätt och efter ett telefonsamtal skrivet hon ut en ny biljett (som i mina ögon ser exakt lika dan ut som den gamla), på samma SAS-flight till Köpenhamn med vidare resa till Stockholm. Jag lämnar återigen terminal 1, med Unitedagentens "You'd better run, run fast, M'am" ringande i öronen. Och jag har bråttom för boardingen har redan börjat... Tillbaks på terminal 5, efter nytt personligt rekord i flygplatssprint, så visar det sig till min stora lycka att incheckningen fortfarande är öppen på SAS, och efter två misslyckade försök att skriva ut ett boardingkort så får jag till sist min smala lycka(=boardingkortet, där det inte står standby) i handen.

Jag forcerar säkerhetskontrollen i ett tempo som TSA-snubbarna inte var riktigt bekväma med, särskilt inte med tanke på att mitt hårspänne gav utslag i metalldetektorn... Men till sist var jag igenom, och efter en ny språngmatch fram till gaten får jag till sist också en sittplats på planet. Efter allt strul som varit så vågar jag inte andas ut förrän jag hör kabinpersonalen säga de magiska orden "boarding completed" och inser att det, på detta överbokade plan faktiskt finns tomma platser, och att ingen kommer att begära att jag ska gå av! Först då insåg jag att jag inte ätit något annat än några kex sen frukost (som intogs vid 9-tiden, och nu var det 12 timmar senare), och inte druckit något på nästan sju timmar. (Det gick ju liksom inte att lämna alla dessa köer för så triviala saker som mat.) Men tre glas vatten, en cola och en juice senare började jag återfå något slags medvetande, och jag kan meddela att en flygplansmiddag aldrig har smakat så gott som den vi fick igår kväll. Och efter ytterligare tre glas vatten sov jag gott i några timmar!

Till Köpenhamn kom vi ca 1h och 40min sent, men SAS-personalen där var små pärlor allihopa, otroligt trevliga och vänliga och hjälpsamma, och jag lyckas komma med flyget till Stockholm, trots att gaten egentligen borde ha stängt redan innan jag passerade passkontrollen. (Och den danska passkontrollanten som tittade på mitt pass, log och sa "nästan hemma nu" fick mig nästan att börja gråta av lycka över att inte vara fast i Chicago i över ett dygn till!) Väl i Stockholm blev jag väl inte direkt förvånad över att bagaget inte var med... Det hade väl snarare kvalat in som ett av de sju moderna underverken om det hade kommit med samma flyg som jag. Iväg till ankomstservice, och igen, en helt otroligt trevlig SAS-tjänsteman som tar hand om pappersarbetet. Så nu är det bara att intensivt hålla tummarna för att mitt bagage dyker upp i någorlunda oskadat skick så småningom.

Rätt så många timmar försenad kommer jag så ut i kvällningen och inser att det är en temperaturskillnad på ca 20 grader (Celsius eller Kelvin, vilket ni vill) mot vad jag vant mig vid... Men nu är jag i alla fall hemma! Nu återstår bara att se hur allvarlig jetlaggen blir. Jag ska i alla fall snart gå och sova.