Det visade sig att på grund av snöstorm längre västerut så hade man helt enkelt blivit tvungen att stänga av I-40, som för övrigt var vår fortsätta färdväg västerut. Vägen hade varit avstängd sen klockan 4 på eftermiddagen. Så, vi bestämde oss för att se på saken från den ljusa sidan; Vi behövde inte sova i bilen, vi behövde inte betala för login, och dessutom fick vi en gratischans att uppleva barndomsminnen från den tiden då vi frekventerade cuf- och vi unga-kurser och sov på gympasalsgolv flera gånger om året. Vi var också rätt glada att vi inte hade varken småbarn eller hundar med oss. (Vi räknade för övrigt till ca 100 vuxna och ett rätt stort antal barn därinne.)
Vid halv femsnåret på morgonen får vi veta att vägen är öppnad igen, men att de varnar för att det kan bli stora problem med den berömda "svarta isen" (vilket helt enkelt är samma sak som blankpolerad isbana, helt utan någon som helst friktion). Eftersom vi nästan frusit tårna av oss under natten, inte ätit något sedan den förvisso både stadiga och sena lunchen dagen innan, och med vetskapen att det inte är troligt att vägläget blir bättre för att vi väntar bestämde vi oss för att försöka ta oss till Albuquerque (dit vi ändå måste förr eller senare, eftersom vårt flyg gick därifrån), och stanna där åtminstone till nyårsdagen och sedan göra en ny bedömning av läget.
Sagt och gjort, vi letade upp frukost (det kan ha varit den godaste breakfast burrito* jag någonsin ätit) och undvek att fundera på om oljan i vår texasskyltade bil verkligen klarade -20 C. Därefter satte vi kurs västerut: Google maps förutspådde 2h till Albuquerque. I verkligheten tog det dryga 4. Vi passerade minst 6 olycksplatser längs vägen, och var rädda mer än en gång under tiden, för det vägläget var inte att leka med. Särskilt inte med sommardäck. (Vinterdäck är inte ett koncept de kör med i USA; sommardäck, eller sommardäck med snökedjor är alternativen). Det är en alldeles särskilt obehaglig känsla att känna att om jag skulle behöva bromsa nu så är mitt bästa och säkraste alternativ att helt enkelt köra av vägen. Utan konkurrens den värsta bilkörning jag gjort i hela mitt liv. Men vi tog det vackert och vi kom fram helskinnade, men oerhört trötta. Efter fika, incheckning på motellet och en välbehövlig dusch skulle vi bara vila lite innan vi skulle ut och fira in det nya året... Vi var i alla fall vakna när Europa gick från 2010 till 2011...
*Ja, typisk kolesterolfrukost. Vi tror att vi behövde det för att försäkra oss om att inte förfrysa våra stackars cellmembran. Åtminstone intalade vi oss det.
4 comments:
haha, breakfast burrito är verkligen ngt nytt för mig sen jag flyttade hit :)
Vad gäller det där med snö/is och sommardäck - det är ju liksom som att vara på halkbanan fast utan säkerhet... jag förstår fortfarande inte hur folk kan undvika att köra långsamt när det är så uppenbart att man inte har mkt marginaler med sina däck vs is.
Skönt att ni kom fram bra iaf och utan olyckor. Som sagt, förutom att vara rädd för sig själv och sin körning är iaf jag livrädd för andras misstag - särskilt som dom ofta har en större bil än jag kör..
Tja, det är inte bara på den sidan Atlanten folk verkar vara helt oförstående inför begreppet halka. Här i Polen, där snö, is och minus 20 grader är normalt vinterväder, har vi under de senaste veckorna haft flertalet pile-ups med tiotals inblandade bilar. Halka betyder nämligen inte att man frångår principen om att ligga två meter bakom framförvarande fordon i väntan på en chans till dödsföraktande omkörningar...
Ja, sedan måste vi kanske erkänna att vi hade tur med vädret på vår resa även om vädret vände upp och ned på alla våra planer. Men det var en spännande kombination av migrän, kyla, dåligt väglag, ändrade planer, förseningar... Och ändå var det en toppenresa :-)!
/J
Chall: Jo, när det spinner loss när man gasar lite lätt för att ta lite mer fart innan uppförsbacken kommer så vet man att det är halt.
mjn: Polsk trafik gör mig lite rädd (eller ja, skräckslagen kanske är ett mer korrekt uttryck). Och som sagt, polackerna kan inte ens skylla på att de inte är vana vid vinterväglag.
J: Så klart vi hade tur med vädret - det var ju aldrig storm där vi var!
Post a Comment