Stolthet och fördom

Jag ägnade måndagen och tisdagen åt vad jag förutspådde skulle bli ett grupparbete av mellanstadiekaraktär. Vi, en doktorand och tre (i varierande grad) mer seniora forskare, skulle nämligen försöka få ihop ett manuskript under två dagars fokuserat arbete. Organiserat skrivande i grupp alltså... Jag medger att jag var mer än bara lite skeptisk till tilltaget innan vi började. (Det var tydligen SJ också eftersom de behagade ställa in mitt tåg till Lund på måndagsmorgonen*.)

De vetenskapliga diskussionerna blev synnerligen bra och givande (jag tror att folk i allmänhet diskuterar entropi alldeles för sällan...) men själva skrivandet hade klara drag av mellanstadiegrupparbeteskaraktär. Särskilt den onödigt långa diskussionen beträffande hur mycket ett stycke ska hänga ihop med nästa, och om det krävs en ny rubrik när styckena inte alls hänger ihop... Men med mycket kaffe och en ganska stor dos självbehärskning lyckades vi faktiskt få ihop en grundstomme till ett manus (utan att jag kände mig akut tvungen att lägga beslag på tangentbordet). Mina fördomar blev alltså endast delvis besannade. Dock betvivlar jag att jag kommer organisera liknande manuskriptskrivardagar igen, inom överskådlig framtid. Det är helt enkelt inte så effektivt.

Det var också både roligt och lite skrämmande att jag, mitt under diskussion, när doktoranden i sällskapet förde något synnerligen begåvat resonemang (dvs han höll med mig) plötsligt insåg att för inte så hemskt många år sen var jag lärare hans lärare på den första kemikurs han läste på Uppsala Universitet... Och det skrämde honom tydligen inte mer än att han senare, helt frivilligt, valde att göra sommarprojekt för mig (som resulterat i två artiklar). Och jo, jag inser att mitt bidrag till hans forskarkarriär är ganska marginellt, men ändå, en pytteliten del i det vill jag gärna ta åt mig...

För övrigt kan jag meddela att det är alldeles betagande vackert att åka tåg genom Halland och Skåne dessa tider på året. Mer än hundra nyanser av grönt.

*Detta ledde till att jag tvingades dela tåg med en halv gymnasieklass mellan Båstad och Helsingborg. Vi kan väl säga att det gjorde resan sociologiskt mer intressant,och att tant kände sig mycket nöjd med att inte vara 17 år längre.