Kollegan J. och hans fru R. var i Sverige för ett par veckor sen, för att kolla läget inför sin flytt dit. De kom tillbaka väldigt nöjda men lätt förundrade. De påstod tex att det fanns gratis kaffe överallt, vilket jag inte alls har något minne av... (Men möjligen var det gratis kaffe-på-maten som gav upphov till detta intryck). Och så var de väldigt förvånade över alla människor som talade om för dem var de inte ville bo någonstans. De kom tillbaka och undrade om det verkligen var så illa, eller om folk bara inte fattade att man får en annan syn på bra och dåliga bostadsområden efter några år i Baltimore. (Baltimore lär förresten "bara" vara trea på listan över USA:s farligaste städer numera...)
Till förvåningen hörde också att det finns hemlösa i Sverige. Många amerikaner, särskilt de som verkligen beundrar svenska socialförsäkringsystem, har en tendens att tro att allt är perfekt i Sverige. Insikten att hemlösheten* har ungefär samma orsaker där som här, dvs att man stängt ner en massa institutioner som tidigare hjälpte människor med psykiska problem har fortfarande inte riktigt gått in. Ja, och så hade det visst träffat på några överförfriskade fotbollsfans som de inte var helt imponerade av...
Och så bostadsmarknaden då förstås. Det svenska systemet med bruksvärdeshyror och bostadsförmedlingar och årslånga köer gav deras Sverigebeundran en liten törn. De var tex, efter att ha varit ute i Solna och kollat på omgivningnarna, helt övertygade om att det var ett så oattraktivt område att det skulle vara lätt att hitta en lägenhet där. Jag tror de har insett sitt misstag nu dock. (Och för varje ny person som jag förklarar det svenska systemet för så möts jag av misstro - de kan helt enkelt inte föreställa sig att man kan konstruera ett sådant system...)
Jag gissar att deras beundran för den offentliga sjukvården kommer att få sig en liten törn när de första gången upplever det som landstingspolitiker brukar kalla för "tillgänglighetsproblemet". Hur som helst ska det bli intressant att se hur deras åsikter om Sverige utvecklas med tiden... Inte minst för att de båda två definierar sig som "vänster" politiskt och är övertygade om att de kommer att känna sig mer hemma i Sverige än här. Undertecknad tror dock att de kommer att finna att de inte är riktigt så vänster som de själva tror.
Maryland, och särskilt Baltimore är ju väldigt demokratiskt, och de flesta människor jag träffar definierar sig själva som mer eller mindre vänster. I allmänhet ska det tolkas som att de är för någon slags federal sjukförsäkring för alla. Men det som skiljer amerikansk vänster från svensk dito är att i princip alla här hyser en (enligt min mening) sund skepsis till vad staten faktiskt kan åstadkomma. Denna skepsis kan jag tyckas saknas i hela det politiska spektrat i Sverige...
*Jodå, man kan problematisera det där med hemlösheten lite mer, men det får vara ett ämne för ett annat inlägg...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Det mest grundläggande kännetecknet hos våra ”fattigvårdsorganisationer” är nödvändigheten att överleva. Vare sig dessa är uppbyggda på någon kristen värdegrund eller ser sig själva som utvalda för detta uppdrag, så är det främsta intresset bevarandet av institutionen. Så till exempel om en organisation är uppbyggd på att ”hjälpa” utsatta människor, blir det paradoxalt nog också den organisationen som står allra längst ifrån att vilja se en lösning. Detta skulle ju äventyra organisationens existens och göra den överflödig i samhället.
De stora heliga kolosserna Socialtjänsten, Stadsmissionen och Frälsningsarmén, men detta gäller dock generellt de organisationer som i grunden är overksamma för hemlöshetsfrågans lösning. Att godtrogna människor fortfarande tror att någon av de ca 900 organisationer i Sverige inriktade på hemlöshet skulle få antalet hemlösa (läs definitionen av hemlös på http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2000/3367/2000-15-1+Sammanfattning.htm) att minska genom pengar och andra gåvor får allt omvärdera sin tro för att inte känna sig lurade.
För hur ”gudagoda” och ”ärliga” representanterna för dessa organisationer än kan låta i olika sammanhang är självbevarelsedriften och upprätthållandet av det monetära systemet det bakomliggande syftet, då det är pengarna som ger organisationerna medel för att ta makten över andra människors liv och för sin egen överlevnad. Precis som en fattig/hemlös utan andra alternativ blir tvungen att tigga eller tvingas stjäla för sin överlevnad, måste också organisationerna göra vad som krävs för sin.
Detta försvårar avsevärt eller kanske till och med omöjliggör en förändring inom dessa vinstbaserade organisationer, då det inte bara är deras egen överlevnad som sätts på spel, utan också den materialistiska livsstilen som förknippas med rikedom och makt.
När nu alla ”hjälpa-hemlösa-organisationer” byggt sin grund på hemlösa människor blir i sin förlängning den oroande framtiden att bevara dessa institutioner, detsamma som att vidmakthålla människor i detta tillstånd. Så för att detta inte ska bli allt för uppenbart erbjuder organisationerna allt utom det primära för hemlöshetens lösning, vilket är ett tryggt eget hem. Detta är till största del förankrat i sitt egna pengabehov och/eller vinstsyfte.
”Vad kan jag tjäna på detta” är vad folk tänker. Om förtjänsten ligger i en verksamhet för och på hemlösa individer, kommer man bekämpa lösningsfokusering med ännu mer "svindyr" reklam och tigga ännu mer pengar till sin organisation. Detta är en av orsakerna till varför folk inte är rättvisa mot eller kan lita på varandra.
Då någon presenterar samma lösning för hemlösa som övrig befolkning har för att på ett någorlunda sätt klara av sina privatliv, då försvarar sig organisationerna med att problematisera och kategorisera hemlösa individer som en "grupp" och påtalar olika problem och symtom vi alla skulle uppvisa efter ett tag i hemlöshet.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86
Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola.
Som jämförelse skulle det för 11 miljarder kunna köpas in 11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!
Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå.
Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.
Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på?
Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?
Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på.
Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.
Hans Swärd, professor i socialt arbete säger: ” Ett grundproblem är att det byggs för lite och för dyrt. Och att många nya bostäder blir bostadsrätter. Det har blivit en ond cirkel. Hyresvärdarna kan välja och vraka och då har de svaga grupperna inte stora chanser. Och de har inte råd att köpa en bostad. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.
Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.
Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.
Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.
Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov.
Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?
Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Post a Comment