För drygt två år sen landade jag i 35 gradigt Baltimore. Det var början på en fantastisk resa, på många sätt. Det har varit två bra år. Jag har inte ångrat en enda gång att jag åkte. Jag har lärt mig massor och jag har älskat mitt jobb. Det är inte samma person som åkte till Baltimore 2007 som skriver detta patestikt tårdrypande blogginlägg. På alla sätt en lyckligare och mer harmonisk människa nu än då.
Och idag sitter jag på Newark, och väntar på mitt flyg till Stockholm. Imorgon är jag tillbaka i Sverige. Imorgon och de närmaste dagarna och veckorna ska jag börja ett nytt jobb och försöka hinna träffa alla släktingar och vänner och som jag inte träffat så ofta på senare tid och som jag saknat. Men trots att jag ser otroligt mycket fram emot alla de här sakerna så är det inte hem jag åker. Hemma är här. Och jag kommer att sakna det här landet, mina vänner och min självutnämda amerikanska "extrafamilj" otroligt mycket!
Och nu, boarding...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag känner igen känslan, även om jag tror att du har det svårare än jag hade. Man blir lätt känslomässigt omtumlad på flygplatser under interkontinentala flyttar.
åh, det är redan där för dig?! (jag har ju missat det där mejlet, löjligt av mig.) Hoppas att du får en bra flygresa och att det går bra med återacklamatiseringen! Jag anar att när (om?) jag kommer tillbaka kommer det bli svårare än jag någonsin trodde. Sommarens vistelse gav mig den vibben.
Så undrar jag lite nyfiket; var i Sverige blev det?! Götet?
Post a Comment