New Orleans-kaffe

Som jag tidigare nämnt är kaffet i New Orleans av en sällan (på den här kontinenten i alla fall) skådad (smakad?) kvalitet. Och det skiljer sig också från den vanliga amerikanska kaffet på några viktiga punkter.

Ett bra amerikanskt kaffe har en tendens att smaka lite (eller mycket) bränt*, även om det är alldeles nybryggt. När detta kombineras med deras tendens att späda ut kaffet till något som i bästa fall liknar te i färgen, ja då blir slutresultatet som det blir. På vissa ställen, tex Starbucks och Barnes & Noble cafe brukar de oftast brygga tillräckligt starkt kaffe, men med den nackdelen att den brända tonen slår igenom alltför mycket.

Därför förhöll jag mig mycket skeptisk till J.s & R.s försäkringar om att New Orleans-kaffet var något alldeles speciellt som jag absolut skulle uppskatta. (Helst som J. tillhör de människor som frivilligt dricker Americano.**) Min första kaffeupplevelse i NO var på CC:s. Och medan jag tyckte att detta var ett högt lyft jämfört allt annat köpekaffe jag druckit här i landet så börjar J. & R. klaga på att det minsann inte alls var lika bra som det brukar. Surrealistiskt värre. Dock, nästa kopp kaffe var betydligt bättre och de hade alltså rätt.

Hemligheten bakom det goda kaffet i NO är, ironiskt nog, kaffesurrogat. Till NO-kaffe tillsätts nämligen ett välkänt kaffesurrogat, närmare bestämt cikoriarot. Det tar bort den brända smaken och gör att andra smaker kommer fram tydligare. Dessutom är det lagom starkt också för mig.

För övrigt är cafe au lait the-New-Orleans-way inte baserad på espresso utan på bryggkaffe (med cikoria) och varm (men inte skummad) mjölk. Gott! Nästan lika bra som Zoegas...

*Den brända tonen ska dock inte förväxlas med den beska som vissa kafferostningar har, och som kan vara väldigt god. Det som åsyftas här är snarare att jämföra med det som skulle ha blivit knaperstekt men som blev svart och stenhårt, om ni förstår liknelsen. Då förstår ni också att sådant kaffe som har stått en stund är ingen riktig höjdare...

**Jag har alldeles bestämt för mig att jag har bloggat om detta bisarra och inte alls välsmakande påfund tidigare, men jag kan inte hitta det inlägget nu...