Ur led är tiden

Ur led är tiden. Det måste den vara, det är den enda rimliga förklaringen till att det som jag nu ska berätta om, har kunnat hända. En del av er kommer nog att finna det här avslöjandet lätt chockerande. (Jag gör det själv, så det är inte så konstigt.) Så sitt för all del bekvämt medan ni läser detta. Jag vill ju inte gärna att ni slår er när ni svimmar.

Nå, som ju alla vet så är ju en gång ingen gång. Och två gånger är alltså fortfarande bara en gång fast vid två olika tillfällen. Men, till och med jag måste inse att när det har hänt tre gånger så kan man inte längre förneka det. Det är bara att erkänna faktum (samt fundera på exakt hur galen man har blivit).

Och även om jag kan skylla det på intensiv övertalning från kollegorna J, A och S, så har jag ju likväl gjort det. Och kommer dessutom antagligen att göra det igen. Och det värsta av allt - jag tycker faktiskt inte alls att det är så outhärdligt trist och fånigt som jag alltid, mycket bestämt, har hävdat att det är.

Det hela handlar om fotboll. (Alltså inte amerikansk fotboll, utan vanlig fotboll. Den som kallas soccer på amerikanska.) Visserligen inomhusfotboll, men likväl fotboll. (Fast, tack och lov, utan offsideregel). Ja, så härmed blir det alltså offentligt (och för er som inte känner mig jätteväl, var medvetna om att det ni nu läser kan betraktas som en slags milstolpe i mitt liv).

Jag har spelat fotboll.
Jag kommer antagligen att göra det igen.
Och.
Jag tycker faktiskt att det är lite roligt.* Fast jag inleder varje match med att säga "I can't really believe that I'm doing this."

Tja, om ni undrar så kan jag berätta att jag är inte precis är en naturbegåvning när det gäller att hantera en boll med fötterna, men än så länge går i alla fall utvecklingskurvan skarpt uppåt. Fast jag räknar kallt med att den planar ut ganska snart...

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att ingen i laget riktigt vill tro på att jag inte alls har spelat fotboll förut**. Men de är i alla fall väldigt uppmuntrande. Och, jag har inte orsakat några av motståndarlagens mål. Och jag har avstyrt ett och annat av deras målgörarförsök också. Och jag har inte, som snubben i söndags, reflexmässigt fångat bollen med händerna heller. Däremot förhåller jag mig seriöst tveksam till påståendet att jag skulle ha "good instincts" för den där verksamheten...

Ja, nu vet ni. Bekymrade kommentarer om mitt mentala hälsotillstånd emottages i kommentarsfältet, på skype, googletalk eller via e-post.


*Jag vet inte om det borde oroa mig mest att jag tycker att det är roligt (jag har trots allt under många år hävdat att detta är en av de absolut tråkigaste och fånigaste sporterna som alls existerar) eller att jag erkänner att jag kanske haft fel på den här punkten...

**Innan jag kom hit tror jag att jag eventuellt hade befunnit mig på en fotbollsplan, tillhörande ett lag, där det pågick fotbollspel en gång i mitt liv. Jag har vaga minnen av att detta kan ha inträffat på någon idrottslektion under mellanstadiet. Det är förstås mycket tveksamt om det alls kan klassas som spel, med tanke på att den gängse regeln för alla bollsporter som utövades i min mellanstadieklass var "passa aldrig, whatsoever, till en tjej".