Om stora ord, och små

Demokraternas konvent pågår för fullt. Bästa talarna hittills är enligt min mening Hillary Clinton och Al Gore. (Fast jag hörde i och för sig inte Michelle Obamas tal, som lär ha varit riktigt bra.) Barack Obama själv talar senare ikväll. Fast talmanuset ligger redan ute på CNN.

Det är många goda retoriker på plats. Och det är förstås en mycket välregisserad tillställning. (I det avseendet, och i hur okritiskt somliga partiföreträdare hyllas, oavsett vad de kläcker ur sig, påminner det rätt mycket om centerpartiets stämmor på senare år). Det är relativt lite politiskt innehåll, men många stora ord. Det brukar, om inte tilltala mig, så i alla fall intressera mig. Men ikväll går tankarna någon annanstans.

Till en kvinna som inte imponerades av stora ord, om de inte förenades med handling. Till en kvinna som inte imponerades det minsta av titlar om innehavaren inte kunde förklara sin verksamhet och sina drivkrafter så att hon förstod. Till en kvinna som, någonstans i mitten av sitt liv, fann kraft och styrka nog att skapa sig ett helt nytt liv, sitt eget liv. Jag var kanske 14 eller 15 första gången hon spände ögonen i mig, och med eftertryck sa:

Låt ingen annan bestämma över ditt liv. Det är ditt, och inte ens om någon påstår att det är för ditt eget bästa, så har de rätt att bestämma över ditt liv.

Då förstod jag inte hur djupt denna insikt satt i henne, då visste jag inte vilka erfarenheter hon hade som gjorde att hon uttalade de orden med sådant eftertryck. Idag vet jag. Idag vet jag att den resa hon gjorde under sitt liv var mycket ovanlig för kvinnor i hennes generation, och jag tror att den krävde båda styrka och mod. Jag vet att hon var nöjd med att hon gjorde den. Jag vet att hon var nöjd med att till sist få vara en fri människa, att hon till sist fick bestämma över sitt eget liv.

Hon brukade också ofta påpeka för mig att det alltid finns en annan sida av saken. Att man ska respektera andras synvinkel, också de gånger man inte alls förstår den eller finner den fullständigt orimlig, därför att det alltid finns så mycket vi inte vet om andra människor. Att man aldrig ska döma någon enbart på hörsägen, och att samma historia kan te sig väldigt olika beroende på perspektiv. Men hon brukade också säga, att lika mycket som man ska ta hänsyn till andra, och vara försiktigt med sina omdömen, så ska man också kräva respekt och hänsyn tillbaka. Den som vill ha respekt och hänsyn från dig, men som inte förmår ge detsamma tillbaka är inte värd din tid.

Jag hade förmånen att få ta farväl av denna kvinna, min mormor, medan hon ännu levde. Vi visste nog båda att det var sista gången vi sågs. De sista åren brukade hon i och för sig alltid säga att det kanske var sista gången, bara så där för säkerhets skull, och jag brukade alltid försäkra henne att vi skulle ses igen. Men den här julieftermiddagen hoppade hon över sitt kanske, sa bara att nu Maria, nu ses vi inte mer. Och innan jag hann säga något så såg hon mig stint i ögonen, och sa det igen.

Det är ditt liv. Låt ingen annan ta makten över det.

Det är en dryg månad sedan hon uttalade de orden. Sedan dess har hon lugnt och stilla lämnat den här världen. Och även om min mormor inte var mycket för stora ord, och säkert skulle frågat vad Barack Obama egentligen vill med allt sitt prat om förändring om hon varit tillräckligt pigg för att hänga med i nyhetsflödet, så gjorde hon stor skillnad i det lilla.

För min mamma och hennes syskon, för min bror och mina kusiner, för mina syskonbarn och kusinbarn. För mig. (Och inte att förglömma, för släktens alla hundar som snabbt lärde sig var det var mest strategiskt att placera sig när det var dags för mat.) Genom att alltid finnas där för oss. Genom att vara ett levande exempel på att det aldrig är för sent att åstadkomma en förändring. Genom att bevisa att det som ter sig omöjligt går att genomföra, om det sker i tillräckligt små steg. Genom att alltid vägra vara ett offer - till och med under den tid hon behandlades för cancer vägrade hon vara ett offer.

Nu finns hon inte mer. Men hon lever genom alla de minnen vi alla har av henne. Imorgon (idag för er läsare i Sverige), är det hennes fördelsdag. Och hennes begravningsdag. Cirkeln är sluten.

R.I.P.