Feltänkt!

Häromdagen släppte högskoleverket en rapport om forskarutbildades etablering på arbetsmarknaden. Anna bloggade om saken på Lagerbladet, och diverse tidningar, som exempelvis UNT har också uppmärksammat rapporten.

UNT skriver i sin ingress: "Forskarutbildning lönar sig i regel. Tre år efter examen har de flesta fått jobb." Låter ju bra. Eller hur?

Men kanske är det inte så lysande ändå? Om det tar tre år, alltså mer än halva tiden man ägnade åt forskarutbildningen, innan man får jobb så är det en väldans massa kompetens som inte används under de där tre åren. Tre år som arbetslös är dessutom en hiskeligt lång tid för de enskilda individerna. Så jag håller nog inte med om att det ser bra ut, jag skulle snarare säga att det dessvärre är ett tecken på att högre utbildning inte alls lönar sig i Sverige.

Det blir inte bättre av att HSV:s definition på att vara etablerad på arbetsmarknaden innebär följande; Man ska vara sysselsatt (man får anta att det handlar om riktiga jobb och inte pysselsättning i ams-regi) i november det undersökta året, inte ha varit arbetslös under året och ha en arbetsinkomst över 170500 kr per år.

170500 kronor, på ett år (före skatt alltså). Det skulle ge en månadslön på ca 14 200 kronor det, som ska beskattas förstås. Det är en väsentligt lägre summa än vad (i amänhet) naturvetardoktorander har i lön från sitt lärosäte när de disputerar.

Som en intressant jämförelse kan man notera att medianinkomsten för en undersköterska är 20300 kr (om hon är kvinna) och 20100 kr (om det är en man) och att vårdbiträden och personliga assistenter har en medianinkomst på 19300 kr (kvinnor) respektive 19100 kr (män) i månaden. Löneuppgifterna är hämtade från SCB.

Det krävs inte mycket för att man ska anses etablerad på arbetsmarknaden, det är tydligt. Och UNT och andra går i fallgropen att tro att ett jobb per automatik innebär att forskarutbildningen lönade sig. Det är feltänkt. Forskarutbildningen (och högre utbildning överhuvudtaget) lönar sig inte förrän den investering som enskilda individer gjort i tid, och för den delen pengar, betalar sig i form av lön och arbetsuppgifter som motsvarar utbildningsnivån.

En högre utbildningspremie skulle i längden inte bara gynna de personer som investerar tid och pengar i en (forskar)utbildning utan faktiskt också gynna de skattebetalare som finansierar lejonparten av dessa utbildningar. Men i Sverige anses tydligen en forskarutbildning lönsam om man tre år efter examen tjänar mindre än 15000 kronor i månaden.

Här i USA marknadsför man vuxenutbildning, kvällskurser och universitetsstudier som ett sätt att få ett bättre betalt jobb och höja livsinkomsten. Skillnaden i perspektiv är slående.