På spaning efter utbildnings- och forskningspolitik

Det är snart dags för centerstämma. Då ska det behandlas ett stort antal dokument. När handlingarna kom var jag väldigt nyfiken på hur det såg ut på området högre utbildning och forskning. Jag hade visst hopp om att det skulle se om inte bra, så i alla fall OK, ut. Jag blev besviken. Jag har visserligen inte ens läst de aktuella avsnitten ännu, men jag vet i alla fall att jag är besviken!

Varför? Texterna som behandlar högre utbildning och forskning återfinns nämligen inte under utbildningsområdet. De behandlas istället i en programtext om jobb och företagande. (Som för övrigt inte finns tillgänglig ännu, vilket är oproffsigt av partikansliet eftersom det är mindre än en månad kvar tills stämman börjar, men det är en annan femma.)

Och det är så typiskt, så otroligt typiskt för centerpartiet. Under mina år som förbundsstyrelseledamot och förbundsordförande för Centerpartiets Högskoleförbund (numera Centerstudenter) så kämpade vi hårt för att sprida insikten att högre utbildning och forskning inte är en del av arbetsmarknads,- närings eller för den delen regionalpolitiken (på 1990-talet var det en mycket vanlig missuppfattning i delar av centerpartiet.) Utan ett alldeles eget område, som dock med fördel kopplas till resten av utbildningssystemet. Det blev också bättre ett tag; man insåg att kvalitet var viktigt om man skulle kunna motivera utbyggnaden av den högre utbildningen, man insåg att det inte gynnade den sk glesbygden om deras högskoleutbildningar betraktades som sämre, några insåg rent av att forskningen kanske inte var något som bäst detaljstyrdes av politiker. Ja, jag ska ge en eloge till den dåvarande handläggaren av frågorna på riksdagskansliet, liksom våra ledamöter i utbildningsutskottet som gjorde många bra saker under den här tiden. Jag medger att jag var skeptisk när Håkan Larsson fick ta hand om högre utbildning och forskning, men jag blev faktiskt mycket glatt överraskad av Håkans insatser. Vi gjorde tom gemensam sak i frågan på partistämman i Stockholm 2005. (Just nu verkar dock Håkan och jag ha lite olika åsikter i frågan om Flodströms utspel men det är en annan femma. Och jag vågar påstå att vi fortfarande är ense om att kvalitet krävs i hela den högre utbildningen, och att de gamla universiteten inte alltid är de som är bäst på det.)

Sen att alla ville att just deras högskola skulle bli universitet, eller åtminstone få vetenskapsområde var ju förstås enbart grundat på vetenskapliga överväganden... eller, nej kanske inte. En gång fördes t.o.m. en helt vansinnig debatt om möjligheten att inrätta någon slags särskilda doktorsutbildningar, som inte skulle vara riktigt lika långa och omfattande som på universiteten, som skulle göra det lättare för studenter från studieovana hem att gå vidare till forskning. Den iden omfattades tack och lov bara av några få personer och den vann inget gehör heller, men att den alls kan komma att diskuteras tyder på att intresset för frågorna är lite ljumt, för att uttrycka sig milt.

Jaha men, frågar sig vän av ordning (eller möjligen någon med mycket gott minne) brukade inte det där högskoleförbundet under din tid tycka att det var rätt bra om den högre utbildningen hade koppling inte bara till forskningen, utan också till "vanliga" arbetsmarknaden utanför universitet/högskolor, eftersom det ändå är dit de flesta av studenterna kommer sen? Jodå, det brukade vi, och jag tycker det fortfarande (och det tror jag att de också gör). Det finns klara kopplingar till arbetsmarknad och företagande, det förnekar jag icke. Men även socialförsäkringsrågor har klar bäring på jobb- och företagandefrågor, för att inte tala om sjukvård, eller vår grundläggande utbildning, den obligatoriska grundskolan. Men de behandlas, med rätta, för sig.

Och jag kan ju ha fel, men om högre utbildning och forskning behandlas i programmet om jobb och företagande så betvivlar jag att det kommer att innehålla så många spännande saker om hur vi ska nå målet om forskningsresurser som utgör 1% av BNP, eller hur centerpartiet ser på frågan om en ny tjänstestruktur inom akademin eller resursfördelningen (båda frågorna utreds ju just nu under ledning av Ann Numhauser-Henning respektive Dan Brändström). Och om programmet till äventyrs skulle innehålla något av detta, ja då lär det knappast få utgöra fokus i debatten, för den ska ju handla om jobb och företagande.

Och jag tycker att det är så synd. För centerpartiet har en schysst tradition i att kämpa för utbildning åt alla, för mångfald i utbildningssystemet, och för möjlighet till förkovran på egna villkor (genom vanlig skolutbildning, vuxenutbildning, KY- och lärlingsutbildningar (där partiet är bra med!), akademiska studier och forskning, genom studiecirklar...) Det är väl synd att den ska gå förlorad bara för att någon tänkte studier=jobb? Eller?