It´s a men´s world?

Ja, jag utlovade ju ett referat av jämställdhetsartikeln. Dessvärre glömde jag ju den på jobbet, i ett par dagar, men nu kommer den (i kortversion):

Trots alla jämställdhetssträvanden i Europa, med föräldraförsäkringar och subventionerad barnomsorg så visar statistiken faktiskt att det inte ser så lysande ut i Europa, när det kommer till karriärmöjligheterna. I USA finns det 45% kvinnor på tobbjobb (i alla branscher), i Storbritannien + Nordirland är samma siffra 33% och i Sverige landar vi på 29%. Och om man jämför ett annat mått, nämligen hur stor andel kvinnor som jobbar och hur stor andel av dem som innehar beslutspositioner: I USA är siffrorna 47%/45%, i Sverige 49%/29% och i Italien 37%/19%, världsmedelvärdet är 41%/27%. Ett mönster som går igen i hela världen är att kvinnor arbetar deltid oftare än män. Slutsatsen i artikeln är att europeiska kvinnor kan ha ett jobb, men karriärutsikterna är inte särskilt goda.

Nu redovisas inte underlaget till den här statistiken så noga i artikeln så man kan förstås ifrågasätta den, men antag ändå att det ligger något i dessa siffror, att de på något sätt speglar verkligheten.

Lägg till det att det finns svensk forskning som visar att svenska män och kvinnor är ganska jämställda fram tills dess att de skaffar barn. Då går det utför igen, och de blir mer lika sin föräldrageneration när det kommer till jämställdhet.

Så, vad betyder det här? Den enklaste slutsatsen är förstås att det finns en hel del kvar att göra. Men vad? Och hur? Jämställdhetsdebatten har en tendens att bli väldigt animerad och antingen dra väldigt långt till vänster på den politiska skalan, eller att å andra sidan urarta till att det enbart handlar om individuella val, och därför inte har på den politiska kartan att göra överhuvudtaget.

Själv tror jag att människor gör, och bör, göra individuella val. MEN, det hindrar inte att en mycket stor grupp människor - kvinnor som vill ha både karriär och familj tex (och för den delen en hel del män som vill leva efter en annan norm än den dominerande) - hindras att delta på lika villkor. Den som försvarar individiens rätt att göra egna val bör rimligen också försvara individens rätt att inte bli diskriminerad. ERGO: Det ÄR en politisk fråga.

För säkerhets skull vill jag påpeka att jag tror att det är VÄLDIGT ovanligt att män (som grupp och som individer) gör helt medvetna val som syftar till att missgynna gruppen "kvinnor" till förmån för dem själva.

Och ändå så är det ju uppenbart. Kvinnor får, generellt, mindre betalt för samma jobb, tar större ansvar för hem och familj och det finns män som får veta av chefer och arbetskamrater att om de är papplediga så är karriärvägar stängda. Listan kan göras mycket längre än så här.

Så, lösningar? Ja, jag tror inte att lösningen är att plocka bort varken föräldraförsäkringen eller möjligheten till offentlig barnomsorg (men mer mångfald vore däremot tacksamt!) eller våra andra jämställdhetslandvinningar. Men, något måste till. Jag har inte något glasklart svar, men ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att man också från liberalt håll måste våga fundera på att individualisera föräldraförsäkringen.

Och ni som nu går i taket över denna antiliberala och valfrihetsbegränsande tanke (jo, jag vet att bloggen har en och annan besökare som kommer att göra det), vilken är er lösning på problemet? För jag antar att vi är överens om att det är ett problem? Och, jag skulle gärna vilja veta varför familjens valfrihet ska stå över kvinnors valfrihet! Jag ska inte vara så elak att jag drar det här exemplet till sin spets...

Jag ser fram emot kommentarer på det här inlägget. Och mer liberala förslag till lösningar. Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig om någon kommer med något bättre, men hittills har det, såvitt jag vet, varit ont om sådana förslag i debatten.

>>väntar ivrigt>>