8:e mars - i individualismens tecken

8:e mars, också känd som internationella kvinnodagen. Vi har just ställt om till sommartid och det är varmt (runt 20 grader) och ganska grått ute. Och jag funderar på det där med jämställdheten, hur mycket det faktiskt har gått framåt, men också hur ofantligt mycket det är kvar att åstadkomma tills dess att vi inte bedömer människor, helt eller delvis, på grund av deras kön (eller hudfärg, eller sexuell läggning etc etc etc).

Jag är inget fan av kvotering what-so-ever. Inte alls. Dock tror jag att kvantitativa mått kan vara en ganska bra ögonöppnare, för oss alla. De kan, ibland, ställa en del invanda förväntningar på huvudet. Vi tror ofta att vi är bättre än vad vi är. Minns tex den där studien där man mätte klassrumsaktivitet och både lärare och elever uppfattade att flickorna tog mycket mer plats än de faktiskt gjorde. Ja, och så måste förstås insikten att action speaks louder sprida sig. Det räcker inte med att bekänna sig till jämställdhet i ord, man måste göra det i handling också. Och det är, förvisso, lättare sagt än gjort för människor i allmänhet...

Nå, det jag egentligen tänkte skriva om är den svenska föräldraförsäkringen, dess utformning och konsekvenser för jämställdheten och, inte att förglömma, baaaaaarnen. Det har ju, av orsaker som jag har lite svårt att förstå, blivit vänsterpolitik att stå för en individualiserad försäkring, medan många av de sk liberalerna plötsligt inte längre sätter individerna främst. Och det är naturligtvis lätt att raljera lite över detta, och fråga dessa så kallade liberaler om de också anser att sambeskattning inom familjen är en glimrande idé, och om kanske sjukförsäkring och a-kassa ska kopplas till familjens sammanlagda inkomst, snarare än till den enskilde individen?

Det vanligaste argumentet mot en individualiserad föräldraförsäkring är att staten inte ska bestämma hur människor ska leva sina liv. Och det argumentet har giltighet, men det blir likväl fel i slutänden, av den enkla anledningen att det aldrig, för en äkta liberal, kan vara rätt att sätta en godtycklig enhet som familjen före individen. (Jag har hittills aldrig hört ett övertygande argument för att göra detta undantag från den grundläggande principen om individen som den enhet som staten kan ha en relation till.)

Men som sagt, valfrihetsargumentet har relevans. Och det rimliga sättet att hantera frågan på är därför följande. Föräldraförsäkringen görs individuell, på så sätt att ett visst antal dagar kopplas till barnet. Dessa dagar fördelas initialt lika på barnets föräldrar (oavsett vilket kön dessa föräldrar har). Så långt har alltså staten sagt följande: Vi tycker att föräldrar ska ha viss möjlighet att vara hemma med sina barn, och vi tillerkänner båda föräldrarna samma skyldigheter och rättigheter gentemot den individ som detta barn utgör. So far so good. Nu behöver vi vara tillföra valfrihetsmomentet. Det görs enklast på följande sätt. Den som har rätt till föräldrapenning ges också rätten att skriva över dessa dagar på den andra föräldern, eller på far- eller morföräldrar, fastrar, morbröder, vänner... Möjligheten att inte själv använda sina föräldradagar finns där, men det krävs ett _aktivt_ val för att låta någon annan utnyttja dem.

Enkelt, eller hur: Staten förhåller sig till neutral, men familjen har fortfarande möjlighet att göra de val som passar dem bäst utifrån ekonomiska och praktiska förutsättningar.